Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamla männens sammansvärjning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
små bitar med sina två händer. Han tycka, det
mycket lustigt, mycket underligt, att du kan bli
mor till män så stora och så starka som polisen.
Emily Travis höll ögonen öppna och
oförskräckta, men hennes kinder blevo röda. Dickensen
rodnade också och blev helt förlägen. Polismannens
ansikte blossade, en stor pojke som han var.
— Kom då, du, sade han barskt, i det han med
axeln banade sig väg genom mängden.
Så gick det till när Imber fann vägen till
kasernen, där han avlade en fullständig och frivillig
bekännelse, och varifrån han aldrig återvände.
Imber såg mycket trött ut. Hopplöshetens och
ålderdomens trötthet stod att läsa i hans ansikte.
Hans skuldror lutade framåt, och ögonen voro
glanslösa. Hans toviga hår borde ha varit vitt, men
sol„ vind och väder hade bränt det, så att det hängde
livlöst och färglöst. Han visade intet intresse för
vad som försiggick omkring honom. Rättssalen var
fylld till sista plats med män från floden och
vägarna, och det förmärktes en olycksbådande klang
i deras rösters låga brummande och knotande, vilket
hördes för hans öron som havets brus i djupa hålor.
Han satt nära inpå ett fönster, och hans likgiltiga
blick vilade då och då på den dystra scenen utanför.
Himlen var molnig, och det duggregnade. Yukon
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
