Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I: I Nordlandsskogarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Van Brunt såg skarpare på honom. »Å tusan, ni måtte ha varit här en längre tid.»
»Fem år», svarade mannen med en glimt av stolthet i sina ögon. »Men kom med och låt oss prata.»
»Låt dem slå läger bredvid mig», sade han till svar på den blick van Brunt kastade på sitt följe. »Gamle Tantlatch skall ta hand om dem. Kom med.»
Han gav sig i väg med långa steg, och van Brunt följde honom hack i häl genom byn. Oregelbundet, där marken var lämplig, hade hyddor av älghud byggts upp. Van Brunt granskade dem med sin erfarna blick och beräknade.
»Två hundra, oberäknat barnen», lydde hans summa.
Mannen nickade. »I det närmaste. Men här bor jag, utanför den stora massan, som ni ser — där är man mera för sig själv. Sitt ner. Jag äter tillsammans med er, då ert folk har kokt upp något. Jag har glömt hur te smakar. Fem år och aldrig känt smaken eller lukten. Har ni någon tobak? Å tack . . . och en pipa? Skönt. Nu en tändsticka och se’n ska vi väl känna om den här plantan har förlorat sin trollmakt. »
Han strök eld på tändstickan med en skogsmans pedantiska försiktighet, höll handen skyddande för dess lilla låga som om den varit den enda i världen och drog in en första munfull rök. Den höll han tankfull kvar en stund och blåste långsamt och smekande ut den mellan sina hopdragna läppar. Sedan tycktes hans ansikte vekna då han lutade sig tillbaka och en lätt dimma beslöjade hans ögon. Han suckade djupt, lycksaligt, med oändligt välbehag, och sade sedan plötsligt:
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>