Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I: I Nordlandsskogarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liv berodde på hans ord. Men hon uppfattade sin mans namn och utropade på eskimåspråket:
»Ja! Ja! Fairfax! Min man!»
»Stackars lilla toka, hur skulle han kunna vara er man ?»
Men hon kunde ej förstå hans engelska tungomål och trodde att han gjorde narr av henne. Honans och Kvinnans dova oförnuftiga vrede flammade i hennes ansikte, och han tyckte nästan att hon hukade sig ner till språng som en panter.
Han svor tyst för sig själv och såg elden blekna bort i hennes ansikte och den milda, ljusa glöden hos den bönfallande kvinnan tändas i stället —• den bönfallande kvinnan som avstår från all styrka och klokt väpnar sig med sin svaghet.
»Han är min man», sade hon saktmodigt. »Jag har aldrig känt någon annan. Det är omöjligt att jag någonsin lär känna någon annan. Och det är omöjligt att han kan gå ifrån mig.»
»Vem har sagt att han skall gå ifrån dig?» frågade han skarpt, halvt förbittrad, halvt hjälplöst.
»Det tillkommer dig att säga honom att han inte skall gå ifrån mig», svarade hon mjukt och nästan med en snyftning.
Van Brunt gav häftigt de slocknande glöden en spark och satte sig.
»Det tillkommer dig att säga. Han är min man. Inför alla kvinnor är han min man. Du är stor, du är stark, och se, jag är mycket svag. Se, jag ligger vid dina fötter. Det står i din makt att bestämma över mig. Det står i din makt.»
»Stig upp!» Han ryckte brutalt upp henne och reste sig själv. »Du är en kvinna. Därför är inte
*7
Köldens barn. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>