Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Sollandets män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döda, innan de dogo. Och några togo bössor och sköto med bägge ögonen vidöppna, mycket fort och säkert. Och en tog en stor bössa ur vilken han sköt många små kulor på en gång. Se här!»
Ounenk pekade på sitt öra, som var fint genomborrat av ett hagelskott.
»Men jag, Ounenk, stack mitt spjut genom hans rygg bakifrån. Och på det sättet dödade vi dem allesammans — alla utom anföraren. Och vi voro många omkring honom, och han var ensam, då han uppgav ett högt rop och stormade in bland oss, och vi kastade oss över honom, fem eller sex, och drevo upp honom på fartyget. Och sedan, då fartygets skatter voro våra och endast anföraren var där nere, som vi nu skulle döda, blev det ett brak som av alla bössor i världen — ett väldigt brak! Och som en fågel flög jag upp i luften, och de levande Mandellmännen och de döda solländarna, de små kajakerna, det stora fartyget, bössorna, skatterna — allt flög i luften. Därför påstår jag att jag, Ounenk, som berättar detta, är den ende överlevande.»
Det blev en djup tystnad i församlingen. Tyee såg på Aab-Waak med förfärade ögon, men sade ingenting. Till och med kvinnorna voro för förstenade för att klaga över de döda.
Ounenk såg sig stolt omkring. »Jag ensam är kvar», upprepade han.
Men i detta ögonblick smällde ett skott från Bill-Mans barrikad, och Ounenk fick en hård stöt i bröstet. Han vacklade bakåt och framåt igen med en överraskad min i sitt ansikte. Han flämtade, och hans läppar förvredos till ett bistert leende. Hans axlar sjönko tillsammans, och hans knän veko sig. Han riste sig som en
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>