Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
det andra heta, dammiga, som omger henne här!
Men hon längtar så efter en frisk fläkt! Ja, då — när
hon tog Hans Burkhardts hufvud mellan sina händer,
då föllo regndropparna som glänsande dagg mellan de
af stormen tillrufsade, blonda lockarna, och hans ögon
strålade emot henne som stjärnor på vinterhimlen, och
hans läppar, så friska och svällande som
rosenknoppar, de kysste henne så fromt och kyskt som en
syster — och ändå med så mycken kärlek!
Vicomtessan af Saint Lorrain greps af
hemlängtan. Ack, Hans, hvarför skulle du vara en fattig, låg
bondson! Jag tror, dig skulle jag ha kunnat älska,
du kanske skulle kunnat förverkliga för mig den
obegripliga sagan, som de kalla »kärlek»!
»Ändthgen hemma igen! Aglae hade sällan
förnummit en så glad sinnesrörelse som i det ögonbUcket,
då hon första gången åter gick upp för
marmortrapporna i deras palats och inträdde i de bländande
upplysta salongerna med känslan: »Du är åter hemma!»
Saint Lorrain, som med största motvilja anträdt
sin resa till tyska hufvudstaden och under hela tiden varit
vid allra sämsta humör, tycktes bh något mildare stämd
vid anblicken af den fursthga prakt, som strålade och
lyste emot honom i hans hem. Han gjorde till och
med ett svagt försök att omfamna sin svärfar, som
temligen ofint och med skallande trumpeter mottog dem
i vestibulen.
Kommerserådet sam i ett haf af sällhet öfver att
återse sin dotter, fru vicomtessan, ej blott mycket skön
och mycket förnäm, utan också full aföfversvallande glädje
och ovanlig älskvärdhet. Louis aflägsnade sig genast
för att hvila till middagen, men herr von
Lehnberg-Moosdorf förde Aglaé sjelf genom hennes férike och
gjorde henne med nervös omständlighet uppmärksam
på alla de dyrbarheter, som omgåfvo henne.
»Mycket vackert — ganska nätt — ganska eget», sade dot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
