Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^320
nes sak. Och de små visste detta och togo lydigt i
moderns kjol för att af henne låta sig föras genom
lif-vet. Friska och lydiga skulle de vara. Mer begärde fru
Grescentia icke. Och de små gossarna växte upp och
blefvo så klumpiga och feta, så tröga och flegmatiska,
så tjocka och massiva, att de på grund af astma och
fettbildning omkring lefvern blefvo befriade från
mili-tärtjensten. Men liksom de fordom som skolpojkar
darrat för den stränga moderns vrede, så darrade de
ännu i dag, om »mamma lilb) rynkade pannan, och
liksom de för trettio år sedan varit osjelfständiga och
i den minsta småsak beroende af modern, så fingo de
ännu som nästan gråhåriga män sina fickpengar af
henne och måste göra reda för hvarje öre. De gingo
lydiga och resignerade vid sin mors sida, såsom de
voro vana, underkastade sig hennes omsorger med
änglatålamod och begrofvo hvarje förnimmelse af
sjelf-känsla under sitt fett. Det oaktadt rörde sig äfven i
deras bröst då och då en dunkel känsla af längtan efter
»frihet» och »mera ljus». Dolphele och Wolfele voro
som förvandlade, när de någon gång sluppit ifrån
mamma och kunde få vara som andra menniskor.
Då voro de obändigt glada, öfver skacklorna hoppande
unga gynnare, som voro rörande tacksamma för hvarje
öre, som man lånade dem, samt leende af sällhet skrefvo
under hvarje papper, som man lade framför dem till
underskrift. Deras enda fruktan var, att mamma skulle
märka det och få veta något, och de bådo derför sina
liberala vänner att inte tala om det för henne. Ja,
Dolphele och Wolfele voro bakom moderns rygg
kolsvarta syndare, och fru Grescentia hade väl fått
slag af förskräckelse, om hon hade sett de väUaliga
blickar af skygg förtjusning, som den ene af de små
gossarna gaf Aglae, oaktadt hans tjocka hufvud
lam-fromt och oskyldigt sänkte sig mot bröstet. Hon svor
också på, att det blott var arrendatorskans präktiga
sockerkaka, som så ofta drog tvillingarna till Moosdorf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
