Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet - Tjugusjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^392
Solen, himlen och träden rörde sig i skimrande
kretsar omkring honom, och hans själ uppsteg med
de jublande skogsfåglarna, öfverlemnande sig åt sälla
drömmar.
Det hade faUit som fjäll från hans ögon, och han
hade plötsligt återfått sina ögons ljus.
Nu kunde han förstå Aglaés underbara beteende,
hvar gång det var fråga om syster Amélie.
Svartsjuka! Svartsjuka! Gud i himlen, kan det
väl vara möjligt, att hon älskar honom? Kan det väl
vara möjligt, att han så kunnat misskänna och på det
djupaste såra detta kära, trogna hjärta?
Han tryckte ansigtet mot armarna och led alla
sjelfförebråelsens ljufva qval, hvilken ur tviflets dimma
lyfte den älskades bild högt upp i oskuldens rena
strålglans. Han sjelf var den skyldige, som kunnat
vara svag och klentrogen nog att städse ånyo tvifla
på detta hjärta, som sannerligen ofta nog gifvit
honom bevis på, att det som renaste guld luttradt
framgått ur olyckans svåra skärseld. Hur skulle han kunna
göra bot, hur skulle han åter kunna godtgöra? En
lidelsefull längtan dref honom hem. Nu skulle all
verldens skatter inte mera tillspärra vägen till lyckan,
och komedin, som i så många dystra och allvarliga
bilder återspeglat Aglaés hf, den skulle ändå sluta
med bröllopsklockor, som förkunna kärlekens och
sanningens hehga seger!
TJUGUSJETTE KAPITLET.
Solens strålar föllo redan snedt genom löfvet, när
Hans gick fram på landsvägen längs efter parkmuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
