Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^395
Redan ofta hafva svarta åskmoln dragit fram
öf-ver trädet, då hafva åska, storm och blixtar hotat det,
ofta har den brännande middagshettan varit nära att
utsuga dess märg och saft, men det inristade hjärtats
väktare har stått lika fast som tron och förtröstan på
Gud i^ Hans Burkhardts hjärta.
År hafva förflutit. Hjärta och namn hafva väl
vuxit in i barken till ett oigenkänligt ärr, öfvervuxet af
glömskans niossa. Men nu är tiden kommen, då denna
gröna mossa skall förvandlas till bröllopsmyrten, då
ej blott blommor, fåglar och fjärilar skola veta deroni,
utan hela, vida verlden skall vara vittne till det
heliga förbund, som i kärlek förenar tvänne namn och
tvänne hjärtan.
Der syns platanen redan öfver de låga buskarna,
blott få steg ännu . . . blott krökningen på vägen —
och Hans tänker hastigt hoppa upp på muren, alldeles
som förr, för att efter långa år åter stå på samma
ställe, der Aglae kysst honom för första gången. Han
går fort, liksom drifven af vild längtan; hans blick
söker stället på muren, der fordom Aglaes leende,
sjelfmedvetna barnaansigte lutade sig fram emot
honom. Då spritter han till och stannar plötsligt. Är
det en dröm, en älsklig, ljuf gyckelbild, som håller
hans sinnen fången?
Der på muren sitter Aglae. Löf och rankor
om-gifva hennes smärta figur, klädd i hvitt, prydlig och
graciös såsom fordom, då hon hänförde gossens hjärta.
Också det rosiga, käcka ansigtet liknar barnets, blott
är uttrycket fullständigt förändradt, i synnerhet i detta
ögonblick, då den unga frun allvarligt och vemodigt
ser på platanstammen, shngrar sina armar omkring
den och trött lutar hufvudet mot den hårda barken
— som om hennes läppar ville kyssa det inristade
hjärtat.
I löfvet öfver henne qvittra fåglarna och svinga
sig gladt jublande upp i den blåa luften. Aglae lyf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
