Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Grundregler för uppfostran, takt och god ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man därför befinner sig i ett sällskap, gör man
bäst i att taga reda på, om personen i fråga
önskar tilltalas med sin titel eller rang eller
icke. I senare fallet tilltalar man dem med
deras namn.
Vid umgänge med rangpersoner, bör man
låta dessa själva inleda samtalet.
4. Konversation: Att kunna samtala
otvunget är helt naturligt icke lätt. Därtill fordras
övning och en viss medfödd förmåga. Det är
icke alltid den lärde, som är den bäste
sällskapsmannen. Allt som oftast är den lärde i
ett sällskap tillbakadragen, och vet icke riktigt
huru han skall bete sig.
Den man, som utan vetenskaplig ballast vill
fram i livet, han måste emellertid kunna
förstå, hur betydelsefullt det är för honom att
kunna konversera. Det är som sagt icke lätt
att lära; det hör till rutin. Men vi skola likväl
giva några vinkar som vägledning.
Man måste alltid tala tydligt, korrekt och
icke för hastigt. Man skall noga akta sig för att
bruka främmande ord, i den händelse man icke
är språkkunnig. Icke heller skall man försöka
säga kvickheter, om man icke av naturen är
begåvad med humor.
Om någon av sällskapet börjar ett samtal,
får man icke, även om det skulle verka
tröttande, låta märka det; detta skulle nämligen vara
ohövligt. Hellre må man på ett eller annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
