Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 8. Om vältaligheten och dess betydelse. (Konsten att hålla tal.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undvik att skrika. Tala långsamt och framhåll
med eftertryck de ord eller satser, vilka önskas
framhävda. Tala lugnt och utan onödiga
gester. Man bör så vitt möjligt är, fatta sig kort.
Långa tal verka ofta tröttande. Man bör
alltid känna sina åhörare och rätta sig efter dem.
Om man i ett tal behandlar ett vardagligt
ämne, är denna regel av mindre betydelse, men
kommer man i sitt tal in på personliga
förhållanden eller vissa händelser, som icke äro
kända av alla åhörarne, bör man vara försiktig i
sina yttranden. Man bör i sitt tal aldrig
komma med häntydningar, vilka endast förstås av
en och annan av åhörarna. Likaledes bör man
akta sig för häntydningar, som kunna verka
stötande. Tappa icke "tråden" och ha alltid i
klart minne, vad som skall sägas. Det är
klokast att lära sig talet utantill och gå igenom
det, innan man går hemifrån. Man kan också,
om man är nervös och rädd för att komma av
sig, läsa upp talet, men detta gör aldrig så god
verkan, som när talet hålles lätt, kort, otvunget
och elegant samt utan koncept.
Dessa äro grundreglerna för dem, som vilja
uppträda som talare i ett sällskap.
Men vältaligheten spelar en ännu större roll
i det dagliga livet än vid ett väl dukat bord,
där åhörarna, mätta av god mat och vin, äro
benägra att välvilligt upptaga till och med
medelmåttiga kvickheter.
Att man icke födes till vältalare säger sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>