Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Henover Leiet sad hun boict,
Og lytted’ til hans Aande tyst;
Men, da han atter aabned’ Viet,
Da sank hun smeltet til hans Bryst.
Nu gik de Elstende i Skoven:
Som Aftenstjernen var hun mild;
Han ligned’ Solen, naar foroven
Den blusser i ’sin Himmelild.
Det var som tvende Toner bcevcd’
Fra samme gyldne Harpe ud.
Som A skur, da han Viet hcevcd’
Til Embla Jordens forste Brud,
Den Skjennes Frygtsomhed var veget.
Nys lsb hun siy i gremne Lund,
Og Sorgloshedens Alfer leged’
Omkring den sine Nosenmund;
Nu h eldet til den stcerke Stamme
Den vilde Vedbendranke stod,
Og stadig gik hun som sin tamme,
Sin stolte Hjort paa letten Fod.
Og Kinden lued’. Viet straaled’,
De glemte Jorden og dens Savn;
Det var som, salige ved Maalet,
To Sjcele synke Favn i Favn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
