Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Till Aruwimi eller Biyerré - 1883, 15 nov. Mokulu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 KONGO.
och Kongo. Angsluparna Royal och A. I. A. äfven
sorahval-båten och kanoterna lemnades qvar här, medan En Avant
skilde sig från sina kamrater och sköt öfver strömmen igen
till krigarne, som voro så ståtligt uppstälda på höjden af
Mokulus strand. Yumbila, hvars öron ännu voro fulla af
löftet om en rik belöning, i fall han lyckades stilla deras
vrede, tog plats på kajuttaket, och sedan ångaren kommit
upp till öfre ändan af Mokulu, stoppade den och dref utför
strömmen, medan Yumbilas röst, hög och klingande, ropade
ut fredens och vänskapens ord.
Det måtte ha varit kraftfulla uttryck, som vår vägvisare
användt, ät’t döma af den plötsliga tystnad, som bredde sig
öfver den fullpackacle flodstranden. Trummorna, som dundrat
fram sina krigiska ljud, tystnade. Hornen, som utsändt de
hotfulla stridstonerna, de vredgade skriken, som blifvit hesa
af raseri, de vilda gestalter, som löpte af och an med svängda
spjut — allt blef tyst och stilla, och det var tydligt, att
folkmassorna blifvit ifriga att komma allt närmare och närmare
denna röst, som lofvade dem fred. Och ehuru vi hela tiden
voro fullkomligt okunniga om, hvad de oartikulerade ljuden
betydde, sågo vi nu — ty vår enda uppgift var att tyst ge
akt på allting — att folket nedlade sina sköldar och spjut
nedanför stubbar, träd eller hus bakom dem, som om det
raseri, hvaraf de nyss beherskats, varit ett brott, som de nu
ångrade.
"Bravo, Yumbila! Håll på, min vän. Ni har gjort er
sak bra. Men fortfar, deras öron äro hungriga efter att få
höra mera af er ljufva röst", hviskade vi. Och Yumbila
börjar ånyo med utbredda händer, inställsamma miner och
ett högtidligt allvar, blandadt med humor, att utgjuta sig
— antar jag — öfver den stora lyckan af ett fredligt samlif
mellan menniskorna. Tonfall och åtbörder äro så
uttrycksfulla, att de slutligen från en krigare på stranden framkalla
några vänliga ord till svar. Deras ton är sådan, att till och
1883,
16 nov.
Mokulu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
