Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Uppför Biyerré - 1883, 16 nov. Mokulu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YUMBILAS BERÄTTELSE.
151
med så många kanoter, om det ej var fråga om krig. Då
y[ hörde talas om denna stam, begåfvo vi oss ut från vår
flod för att kämpa med den, men vi mötte den just der
vattnen sammanfalla, och ehuru främlingarne ej hade många
kanoter, nedlade de dock, då vi nalkades, vårt folk med eld
och smält jern, som slet oss i stycken, så att vi kunde ej
hålla stånd mot dem. Derefter förföljde de oss och kämpade
med oss i vår egen stad, och vi kunde ej ens se hvad det
var de kastade på oss, om ej våra döda gjorde det, men de
stupade och reste sig aldrig mer. Och stammen for bort
utför floden, och vi visste ej hvad det blifvit af den förr
än följande morgon, medan det ännu var alldeles mörkt; då
hörde vi åter det förskräckliga dånet, "bom, bom, bom", som
för våra öron är likt himlens dunder, och vi kände
eldskenet i våra ansigten. Uppvaknande ur sömnen rusade vi
ut ur våra hyddor, och mörkret upplystes af tusen
eldströmmar, och ett förfärligt dån hördes, starkare än af en skogseld
och hemskare än den långvarigaste åskskräll. Det hväste
och hven i våra öron, som om stenar flugit i luften, och
många af vårt folk blefvo, då de kommo ut i eldskenet från
de brinnande husen, dödade af dessa tingestar. Samma
förskräckelse kom öfver oss som då vi för första gången för
flere år sedan hörde det starka dånet på floden från den
besynnerliga stammen, och vi sprungo djupt in i skogen,
och der den var som tätast lade vi oss med ansigtet mot
marken och tordes ej lyfta upp hufvudet för att ej bli
träffade af jernkulorna, som hveno öfver oss från vår by och
splittrade träden. Då vi hörde våra qvinnor och barn skrika,
tyckte vi att vi måste göra någonting. Vi tittade ut från
våra gömställen. Vi sågo, att några af våra hus ännu brunno,
och vi hörde åter våra qvinnors och barns långt utdragna
skrik och det starka dånet från de långa, ihåliga rören, som
ert folk förfärdigar, och vi blefvo åter rädda och kastade
oss ner i de tjocka buskarna. Småningom blef det dödstyst;
1883,
15 nov.
Mokulu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
