Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV. Européer i Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•252
KONGO.
ut i juli 1879 och återvände hem i juli 1882. Från och
med flottiljens första affärd från Banana Point till
grundläggningen af Mswata-stationen och upptäckten af Leopold
den andres sjö följde han mig, alltid trogen sin pligt,
oföränderligt höflig i sitt sätt och med friska krafter njutande
af sitt lif i Afrika. Det första året kunde han icke göra
sig fullt uppskattad af de främmande afrikanska biträdena^
emedan landet med dess bruk och språk var så nytt för
honom, men så snart han någorlunda förstod språket, dröjde
det icke länge, förrän han blef en allmän favorit hos våra
arbetare, och hans raska sätt och trohjertade manlighet vann
infödingarnes hjertan.
Det fans intet åliggande, som han kunde utföra, hvari
han icke visade villighet och grundlighet. När han tillsades
att uträtta någonting och gaf ett jakande svar — han tycktes
hysa en religiös vördnad för hedern — så behöfde jag aldrig
tvifla på, att arbetet skulle utföras enligt order, trots alla’
hinder. Hade hans uppfostran och hans andra själsgåfvor
kunnat jämföras med hans goda vilja, så skulle Albert
Christophersen nu innehafva en framstående ställning. Den
raske ynglingen var lika fri från de dumma laster, som
vidlåda de flesta af hans yrke, som hans kropp var fri från
brister. Han var en Paladin i styrka, hade ett utmärkt godt
lynne och en nästan barnslig öppenhjertighet. Infödingarne
lärde sig snart att i honom se en uppriktig vän*).
*) Jag kommer i båg, att eii butter zanzibar en dag kom och klagade
för mig öfver att Albert slagit honom. Hans läppar voro svullna och ansigtet
vanstäldt, så att jag kunde se, att någonting ovanligt hade inträffat i min
frånvaro. Albert inkallades och kom, med ärmarna uppvikna öfver armbågen
— en ljushvad ung jätte.
»Hur är det, Albert? Jag hör att ni slagit den här mannen.»
»Ja, sir. det har jag. Han hade skrutit för sina kamrater, att üan
skulle tlalja mig, och han sökte tillfälle att reta mig med trotsiga ord och
blickar. Jag sade då åt honom, att han skulle vara litet raskare, och sista
gången jag sade så, gaf jag honom en liten puff, men då vände han sig
genast mot mig i boxareställning, som jas; förmodar att han lärt sig af sjö-
Européer
i Afrika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
