Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Varför skulle de ge honom en belöning? frågade
jag, icke utan en hemlig biavsikt.
— Varför? En sådan där bok är ju som en
polisrapport. Så fort man läser den, tänker man: Pila,
Sysojka ... vad är det för slags människor? Alla måste
ju tycka synd om dem ... De är ju så okunniga och
oskyldiga, och vad är det väl för liv de för? Och . . . och ...
— Nå, och? ...
Konovalof såg på mig med en förlägen min och
förklarade skyggt:
— Det måtte väl leda till någon slags åtgärd. De är
ju människor, och man bör hjälpa dem.
Till svar härpå höll jag en föreläsning för honom. Men
den gjorde tyvärr icke den effekt, jag räknat på.
Konovalof blev fundersam, lät huvudet sjunka, vaggade
av och an med hela kroppen och suckade, utan att med
ett ord störa mig i min professorsroll. Jag tröttnade
slutligen och gjorde en paus.
Konovalof höjde huvudet och såg sorgset på mig.
— Alltså har de inte gett honom någonting? frågade
han. ’ ’ i
— Vern? frågade jag, ty jag hade alldeles glömt
Reschetnikof.
— Författaren?
Jag blev förargad och svarade icke, uppfylld av en
viss förbittring mot min egendomlige åhörare, som
tydligen icke ansåg sig mäktig att lösa de stora
världsfrågorna, och som mera intresserade sig för den enskilda
människans öde än för hela mänsklighetens.
Utan att avvakta mitt svar, tog Konovalof boken i sina
händer, vände försiktigt på den, öppnade den, slog igen
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
