- Project Runeberg -  Konovalof /
219

(1936) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

något gagn. Dessa små grå maskar, som splittra sönder
berget, likna alldeles de droppar, vilka havet i sin
ständiga strävan att urtvidga sitt område, först skickar mot de
otillgängliga och kalla strandklipporna, och vilka där
slås sönder och förgås. I massa äro dessa
människodroppar också befryndade med det, lika starka och
för-störelsebringande som havet, så snart stormens ande far
över dem. Havet känner från urminnes tider både de
slavar, som byggde pyramiderna i öknen, och de slavar,
som på Xerxes’ löjliga befallning piskade vågorna, för
att de vågat slå sönder hans broar. Alltid ha dessa slavar
förblivit sig lika, alltid ha de underkastat sig, alltid blivit
illa födda och alltid frambragt stora och underbara ting,
varvid de stundom dyrkat den, som tvang dem till arbetet,
oftare förbannat honom och någon gång till och med rest
sig mot sin förtryckare ...

Och med det lugna småleendet hos en titan, som är
medveten om sin styrka, fläktar havet med sin
uppfriskande andedräkt svalka åt denne andre, ännu andligt
blinde och trälbundne titan, som ömkligt gräver omkring
i jorden i stället för att sträva till släktskap med himlen.
Sakta glida vågorna upp på stranden, sjungande sin
melodiska, vänliga sång om flydda tider och om allt, vad
de under århundradenas lopp skådat på jordens stränder.

Bland arbetarna funnos några besynnerliga, magra,
bronsfärgade figurer i röda turbaner och fetser, korta,
blå jackor och byxor, som sutto snävt över knäna och
sedan starkt vidgade sig över vristen. Det var, som jag
sedan fick veta, turkar från Anatolien. Deras sträva
gom-ljud blandade sig med Vjatkafolkets släpande dialekt,

219

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/konovalof/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free