Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mandus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med knivputsningen — järnfilspån på silver — och
sade:
— Mandus har gått överbord!
Kalle skurade fortfarande. Han nickade menande
åt styrbordssidan. Jag lutade mig över relingen.
Därnere låg Mandus med endast flintskallen synlig. Hans
gråa hår flöto som en strålkrans i vattenbrynet. Han
trevade utan resultat på Hellas kravellbyggda sida.
Jag fick tag i ryggstycket på hans väst. Just så
mycket som jag kunde omfatta med ett grabbtag följde
med upp, ty västen var kanske ett skört arv från hans
farfars farfar. Mandus sjönk ett slag men kom upp
igen, och jag fick tag i hans gamla gubbryggskinn,
vilket verkade elastiskt som kautschuk. Jag höjde
honom — den nästan drunknade — tills hans huvud
kom över vattenytan och skrek till Kalle Andersson,
som fortfarande putsade mina silverknivar med
järnfilspån: — Nu måste du hjälpa till, Kalle! Jag kan
inte få Mandus högre.
Och Kalle Andersson lade sakta och ordentligt ifrån
sig knivarna, fick tag i öronen på den olycklige och
med förenade ansträngningar lyckades vi dra upp honom
på däck. Det var inte mycket liv kvar i honom. Vi
lade honom framstupa och gjorde rörelserna för att få
vattnet ur honom. Det lyckades och rätt som det var
återvaknade Mandus till detta livet. Men han låg
fortfarande kvar och avlevererade saltvatten.
— Nu var Mandus bra nära döden, sade jag. Kalle
Andersson hade redan återtagit sin förra sysselsättning.
Mandus riktade ett par blodsprängda ögonglober
mot mig ur ett dött ansikte och sade: — Ho, ho!
medan vattnet rann i strömmar ur hans hals. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
