Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Visbyoriginal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den enda gång fyrmästaren kan påminna sig att
Grönlund använde den ovannämnda daggen nypen
var efter en fest som Romin deltagit i hos Calle
Dom-nerius — bra namn, inte sant?
Calle Domnerius var hamnsjåare och torgbuse, man
kallar, en man som möjligen sett bättre dagar. Han
såg ut som en verklig buse, men var det icke, ty han
tiggde aldrig, utan försörjde sig själv genom tillfälliga
handräckningar. Han hade trubbig näsa och en stor
skäggvårta och gick jämt klädd i en överrock så
styv av flott, att det icke kunde bli några veck på den,
om han ställde den ifrån sig.
Alltnog! Romin och Calle Domnerius voro
hjärtevänner, såna där som icke kunna svika varandra.
Domnerius var gift och bodde med sin hustru och
sin syster i en lya, där Romin trivdes. Där var
förskräckligt fattigt, ty det mesta av Calles inkomster
gick åt till sprit.
Emellertid dog Calle Domnerii syster en vacker
dag och Romin blev som familjens närmaste vän helt
naturligt bjuden på begravningskalas. Snygg skulle
han vara då han gick på begravning, dekreterade
gumman Grönlund, och Romin gick i god tid in i
gesällernas gemensamma kammare för att iskruda sig
sorgståten, vilken bestod av en kort bonjour och
vanliga byxor, allt en gåva av grosshandlare Halling
i Stockholm, som hade affärer på Gotland.
När Romin kom ut efter omklädningen var han
verkligen ståtlig med tupén och skägget och kostymen,
men tampen av svångremmen hängde långt nedom
bonjouren, varför han fick en så allvarlig tillrättavisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
