Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Dä måtte ha varit för stark ström, sade jag. Men
nu ä väl tandvärken borta?
— Ja tack, Albet, svarade Lind, men ja trodde rakt
atte ja sulle te å dö.
— Ja, d’ä starka medikamenter, sade jag, men d’ä
också sådana som hjälper.
— Å dä kostar inget?
— Nä, ja sa ju att för folk ve bana ä sånt här gratis.
Lind gick ut, som vanligt mumlande för sig själv.
Men han hade knappast kommit ut på perrongen förrän
han vände och kom in igen. Han riktade ett par
blodsprängda ögon på mig och skrek, i det han höll
sig om huvudet.
— Nä Albet, dä hjälpte inte — nu varker dä etter
varre! Huvet går sönner!
— Jasså, då tar vi väl ett tag te. Dä kanske ble
för lite å för kort.
— Nä aldri i mett levanes liv går ja igömen e sån
doktorering mer. Dä la ljug mä hele elektrisen. Var
ä spektoren? För dä här va nået fel mä, dä förstår ja.
Var ä spektoren?
— Han ä borta, svarade jag åtskilligt ångerfull och
ganska rädd.
— Åja, ja träffar väl homen å dek mä.
Och Lind störtade ut, åjände sig och pustande.
Smultrontiden kom, den härliga. En dag gick jag
som vanligt på banvallen inom Linds distrikt, då han
kom körande med sin tralla och ett tåg väntades. Han
upptäckte mig, som just höll på att skatta mitt bästa
smultronställe, och bromsade.
— Hör du dett förjordade ormayngel! skrek han.
Va har du mä mia smultra å göra? D’ä mia, mia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
