Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett ungdomsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världstidning att ösa ut sitt hat i mot
efterblivenheten, småsintheten, den förstockade
byråkratismen. Det blev veckor av samvaro och verkligt
intellektuell glädje och vi spunno ränker tillsammans mot
dumheten i Europa! Vi drucko öl och slogo käglor
och tecknade och skrevo vers — och hela tiden, varje
dag från klockan nio stod bilen till mitt fulla
förfogande. Jag försökte avskudda mig den och de
förpliktelser som den medförde. Jag smet förbi den om
morgnarna och gav mig ut på egen hand i
världsvimlet, sedan jag tillsagt portieren att allvarligt
övertyga chauffören att jag icke på flera dar skulle
återvända till hotellet. Jag lyckades stundom trötta ut
Langen och chauffören, men jag medger att deras
energi var större än min.
Bland de unga män jag då lärde känna funnos två
som jag särskilt fäst mig vid. Den ena var Rudolf
Wilke, Tysklands förnämligaste humoristiske tecknare,
sedermera död i lungsot, en jätte i humor, i krafter, i
gestalt. Han log bara och skrattade åt alla
palatsrevolutioner. »Det viktigaste är ju att man gör konst och
slår brackorna på käften!»
Det var hans recept!
Det kunde hända att vi tillsammans gingo in på
någon Kneipe, där studenter behärskade situationen.
Såg han något övergrepp av någon snobbig kårstudent,
kunde det hända att han lugnt gick fram och tog
snobben om livet och bar ut honom på gatan. Ville
någon full officer duellera med honom, slog han sig
bara på knäna och skrattade sitt bullrande,
oemotståndliga skratt och omfamnade officeren tills denne måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
