Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Näcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu gick Lasse över Lillängen. Men björkarna voro så
konstiga i dag. Deras stammar voro helt vita och
blanka som porslin och utan fläckar och bladen voro
stora som handflator. Och en gröngöling stor som en
tupp satt och tittade ned på Lasse och skrattade åt
honom. Aldrig hade han hört en fågel skratta förut,
utom skatan förstås, men den här skrattade och visade
tänder och sade ha ha! Och Lasse skrattade igen och
skrek ha ha. Det var en lustig fågel, som inte blev
rädd och flög.
Men nu sluttade stigen ned mot ån där Lasse skulle
meta. Ån flöt under höga alar och vid ett stort
flyttblock, »Stora Stenen», vidgade den sig till en liten
damm med näckrosor på det svarta vattnet, gungfly i
stränderna, vass och iris, pors, skvattram, odon,
hjortron, tranbär, andromeda och martallar.
Där hade Lasse fått en ål en gång på mete, en
väldig en som han brottats med och dödat med sin lilla
kniv efter en halvtimmes arbete. Men han var ju vilde.
Nu var han framme, satte en livad mask på kroken
och slängde ut.
Far hade sagt: — Du skall gå hem klockan tolv och
klockan är tolv, då solen står mittöver torrtallen på
Kalles Klint, om du sitter och metar vid Stora Stenen.
Och nu hade Lasse många ljuvliga timmar på sig.
Solen brann. Det ångade av allsköns dofter ur mossan.
Sländorna hade vaknat och surrade gröna och blå över
näckrosorna. Lasse stod på gungflyt och det bruna
vattnet började spruta upp mellan hans små tår. Han
drog sig tillbaka något, ty far hade sagt att gungflyt
var farligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
