Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakom en liten barriär av is. Den hade vi icke sett,
därför att vi krupit med våra hakor så lågt.
— Jäklar, sade Österbom. Nu sir Engström hur dum
han har varit.
— Skrik inte, Österbom! sade jag, viskade jag,
andades jag.
— Nu valsar jag in i högen, sade Österbom —
å — — —
Men nu hade skälarna tydligen lukt av oss. Några
väldiga hannar gjorde volter och började släpa sig fram
till den räddande brunnen. Honorna vädrade ängsligt
på sina vita ungar och sökte få dem med, sökte fånga
dem med framfötterna och hålla dem fast mot bröstet.
Men de voro för stora. De började redan bli gula.
— Nu får Engström säja va fan han vill, men nu
vill jag ha kött, sade Österbom. Adjö, Engström!
Och Österbom reste sig fruktansvärd och
medhavande sin pikstav. Han började springa fram emot
skälarna.
Hela kolonien gjorde helt om för att söka den
stora brunnens öppna vatten, men en stor del av den
sökte sig ned i sina blåshål, vilka lågo närmare. Mitt
inne i detta konglomerat av kött och fasa såg jag
Österbom, som svängde sin pikstav i vansinnig längtan
att döda något. Koloniens ledare, den stora ståten,
vände sig vrålande ett tag mot Österbom, som stannade
och ställde sig med sitt tillhygge i högsta hugg. Ståten
tycktes överlägga. Och med ett hemskt tjurvrål kastade
han sig fram emot Österbom. Ur hans käft utgick stora
flak av fradga, seg och osympatisk — ungefär som
pannkakssmet — och hans vrål var djupare i ton och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
