Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
ALEXANDER ROSLIN
till Stockholm, där han lärde sig måla. Sedermera reste han
ut till Tyskland och Italien och anlände slutligen till Paris,
där han nästan genast slog igenom, tack vare sin stora
skicklighet, men också med hjälp av de mäktiga gynnare
han förstod skafta sig. Roslin blev en av de mest
uppskattade målare i världsstaden och förtjänade snart en stor
förmögenhet samt fick en förmän, som då gavs åt berömda
målare, rätt till bostad i Louvreslottet. Han gifte sig med
en vacker fransk pastellmålarinna. Sedan hon dött, började
hemlängtan att vakna, och han gjorde 1774 ett besök i
Stockholm, där han målade den kungliga familjen. Prinsarna
Gustav, Karl och Fredrik Adolf hade han redan i Paris
fått avbilda, dä de i guldbroderade siden- och
sammetsdräkter, med nedlåtande leenden granska en fälttågsplan.
I Stockholm målade han 1775 den gamle vördnadsvärde
Karl von Linne, vilkens kloka, barnafromma ögon tindra fram
under den pudrade peruken (bild 3S). Från Stockholm reste
den eftersökte porträttmålaren till Ryssland, där han målade
kejsarinnan Katarina II, »Rysslands höga fru», som dock
själv påstod, att hon på hans porträtt mest liknade en
svensk kokerska. Återvänd till Paris, fortsatte han att
föreviga de högsta i landet såsom de sågo ut på
bjudningar, dä man tar på sig sina bästa kläder och sitt
älskvärdaste ansiktsuttryck. Roslin dog under franska
revolutionen 1793. Man har sagt, att Roslin var en ytlig
konstnär och att det endast var hans tyger och spetsar, som
hade »ett slags själ . Säkert är, att han målade med
ovanlig skicklighet och det ej bara granna ordensband eller
silkeslena flickansikten. Han kunde, och det blir ju alltid
det viktigaste, också fästa själen på duken. Hans bilder av den
gamla, av livet förbittrade Lovisa Ulrika, Gustav III:s
moder, och porträttet av arkitekten Adelcrants, som gnistrar
av kvickhet (bild 39), och många andra, visa, att han också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
