Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Kontinentalsystemets förutsättningar. Handelspolitik — Sjöspärrning — Fastlandsspärrning — Ekonomiska idéer - I. Handelspolitik - Fransk-engelskt handelskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan man betrakta handelskriget och den ömsesidiga afspärrningen
mellan de nära grannarna som det normala tillståndet. Efter Stuartska
husets afsättning i England och krigsutbrottet 1689 inträdde en
ytterligare skärpning, och sin definitiva form fick handelskriget med det
nya krigsutbrottet 1701. I sammanhang med freden i Utrecht 1713
gjordes ett ryktbart försök att få också den kommersiella striden bilagd
genom en handelstraktat, och god vilja fattades knappast vare sig på
franskt håll eller hos den då sittande toryregeringen i England. Men
i andra kretsar i England, särskildt industriella och kommersiella, blef
motståndet för starkt, och traktaten beröfvades de två bestämmelser
som gåfvo den betydelse, nämligen om ömsesidig behandling som mest
gynnad nation och om ömsesidigt upphäfvande af alla förbud och
tullskärpningar sedan 1664 eller i vissa fall 1699. Följden blef att
afspärrningen från båda hållen upprätthölls utan nämnvärda undantag
större delen af 1700-talet igenom, sammanlagdt öfver hundra år.
Beskaffenheten af detta hundraåriga handelskrig mellan Frankrike
och England måste belysas, om man skall kunna förstå
kontinentalsystemets motsvarande utformning. I England förbjöds exempelvis
1678 all import af franska viner, vinättika, brännvin, linne, kläde,
siden, salt, papper, äfvensom fabrikat hvari ingick franskt silke, fransk
tråd, ull, hår, guld, silfver eller läder. Importen från Frankrike
utdömdes i princip af själfva lagen såsom af ondo (»a common nuisance»),
och de franska varorna skulle förstöras samt fingo ej landsättas ens
om de uppbringats af engelska krigsfartyg eller kapare. Sedan man 1685
öfvergifvit denna direkta förföljelse af de franska varorna och i stället
lagt extra tullsatser på en hel del bland dem, följde emellertid en rad
skärpningar på franskt håll. Vid krigsutbrottet 1689 återgick man
då principiellt i England till 1678 års ståndpunkt. Nu infördes
formligen ett allmänt importförbud på franska varor, och det bestämdes,
att beslagtagna flytande varor skulle hällas ut i skog eller sjö eller
förstöras på förvaringsplatsen, medan tyger, papper, salt och annat
skulle brännas offentligen. Den protektionistiska karaktären af dessa
mått och steg framgår utan närmare förklaring; det gällde framför allt
att hindra fiendens produkter från att konkurrera med de inhemska,
d. v. s. från att nå det egna landets konsumenter. Frankrike, som i
allmänhet synes ha varit något i efterhand, upptog i synnerhet efter
det nya krigsutbrottet 1701 samma metoder. När Adam Smith, som
jämte annat också var skotsk tulldirektör, mer än åttio år efteråt i
tredje upplagan af sitt berömda verk gick närmare in på detaljerna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
