Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Kontinentalsystemets förutsättningar. Handelspolitik — Sjöspärrning — Fastlandsspärrning — Ekonomiska idéer - IV. Ekonomiska idéer med hänsyn till Englands ställning - Englands kreditsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EKONOMISKA IDÉER
43
lutions- och Napoleonstiden. Just för beundrare af det engelska
kreditsystemet verkade detta som ett stort och oväntadt slag. Särskildt
bevisande är i detta hänseende hvad Mollien, Napoleons blifvande
»skattkammarminister» (minister för statsutgifterna), skrifver om saken
i sina Mémoires d’un ministre du trésor public. Mollien var nämligen
genom intryck från dels Turgots trognaste medhjälpare Malesherbes,
dels sin fader, en fransk industriman, helt och hållet behärskad af den
ekonomiska liberalismen och långt mer i den engelska, hos Adam
Smith förkroppsligade formen än i den franska, fysiokratiska. I
memoarerna, som påbörjades 1817 men enligt hans egen uppgift
grundades på nästan dagliga anteckningar, återger han det starka intryck
den engelska bankstängningen gjorde på honom, som då var en fyrtio
års man med erfarenhet både såsom finansämbetsman och praktisk
industriman. Eftersom Englands bank var solvent, kunde den
visserligen enligt hans mening likvidera utan förlust för sina fordringsägare,
men dess sedlar skulle då förlora sin kurs, engelska statskassan få
stängas o. s. v.; och »helt visst hade de, som sedan lång tid tillbaka
förespått England oroligheter och undergång, aldrig haft större skäl
för sin dystra förutsägelse». Det märkliga i läget gjorde ett sådant
intryck på Mollien, att han i slutet på följande år rent af företog en
hastig observationsresa till fiendelandet (öfver tyskt område), med
Wealth of Nations som enda sällskap på färden.1
Under den engelska pappersmyntfotens första årtionde, ungefär
fram till 1808, innebar den visserligen i verkligheten ingen nämnvärd
försämring af Englands valuta; sedlarna behöllo i hufvudsak sin
likvärdighet med metallmyntet, och de utländska växelkurserna höllo
sig obetydligt öfver pari. Det var sålunda under denna tid ej stor
anledning att i oinlösligheten Se någon fara, allra minst någon fara
för Englands statskredit eller kreditsystem i öfrigt. Men så alltigenom
oklara som föreställningarna på detta område voro, är det nästan
en själfklar sak, att läget skulle missförstås. I själfva England
vägrade både politiker, bankmän och affärsmän enständigt att inse
sedlarnas faktiska depreciation, äfven när den i sinom tid blef högst
betydlig; och å andra sidan såg man i Frankrike, under intrycket af
det egna pappersmyntets (assignaternas) bedröfliga historia och
vidt-gående skadliga inverkan, en öfverhängande fara för England i
tillvaron af oinlösligt pappersmynt som sådant. Den förut åberopade
samtida litteraturen är full af dylika synpunkter; och under sin
rege
1 Mollien I 185 lf., m. fl. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
