Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Kontinentalsystemets tillkomst och yttre förlopp. Berlin- och Milanodekreten 1806 och 1807 — Orders in Council 1807 — Förenta staternas själfblockad 1807—1812 - Berlindekretet 21 nov. 1806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERLINDEKRETET
61
England eller dess kolonier eller som anlöpt dem efter dekretets
kungörande, tillträde till någon hamn (art. 7).
Oklarheten gällde frågan om behandlingen till sföss. Längre fram
(1810) förklarade Napoleon själf vid ett par olika tillfällen, att
Berlin-dekretet innebar enbart »fastlandsblockad och ej sjöblockad» och att
det ej skulle tillämpas på hafvet, d. v. s. föranleda kaperier; men detta
vittnar endast om den förmåga att glömma, som Napoleon vid behof
disponerade öfver. Visserligen är det sant, att hans marinminister
amiral Decrès på en fråga från amerikanska sändebudet uttalade som
sin mening, att ett fartyg ej kunde kapas blott emedan det var på väg
till engelsk hamn. Sant är vidare också, att kaperier eller kondemnering
af kapade eller strandade fartyg på grund af Berlindekretet ej
förekom-mo under 1806 eller de sju första månaderna af 1807, hvilket kom
sjö-fartspremierna att sjunka till 4 % och i England utgjorde oppositionens
ständiga argument emot regeringens repressalieåtgärder. Men lika säkert
är, att detta förhållande slutade genom en förklaring af Napoleon själf
efter hans återkomst från Polen och meddelades prisdomstolarna i
september 1807; i själfva verket ändrades praxis redan i augusti och
sålunda ingalunda först genom det nya Milanodekretet i december,
såsom Napoleon längre fram uppgaf. Kejsarens lagförklaring innebar,
att engelskt gods ombord på neutralt fartyg skulle konfiskeras; och i
praktiken tillämpades därjämte den tolkningen af dekretet, att [-fientlig]-] {+fient-
lig]+} destination var nog för ett fartygs kondemnering, detta för öfrigt
i full^öfverensstämmelse med både blockadens princip och med
direk-torietidens praxis.1 T. o. m. efter denna tolkning var Berlindekretet
emellertid så till vida mildare än 1798 års nivöse-lag, att förekomsten
af engelsk last åtminstone ej föranledde kondemnering af själfva
fartyget och den öfriga lasten.
Formellt sedt finnas på sin höjd två nyheter i Berlindekretets
bestämmelser. Den ena är blockadförklaringen mot de brittiska öarna,
hvilken knappast hade kunnat falla någon annan än Napoleon in vid
en tidpunkt då intet enda krigsfartyg höll sjön emot engelsmännen.
Dess förnämsta betydelse var också att utgöra en effektfull och grandios
gest, och icke utan skäl kunde den ryktbare engelske juristen lord
Erskine längre fram (15 febr. 1808) säga i öfverhuset, att Bonaparte
1 Corresp. de Nap. 16 127, 17 014 (10 jan., 7 okt.1810). — Hansard’s Pari. Deb
XIII App. sp. XXXIII ff., m. fl. st. — Mahan, Infl. of Sea Power II 273, 281 f.
jfr 245 — Mahan, War of 1812 I 143, 189 n. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
