Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kontinentalsystemets verkningar för Englands och fastlandets ekonomiska lif - IV. England - Exportrubbningarnas betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
KAP. IV. KONTINENTALSYSTEMETS VERKNINGAR
gifning, som i sin ordning sammanhängde med Englands banks alltför
stora sedelutgifning, samt att dessa nya lån endast ytterligare skulle
öka spekulationen, sedelutgifningen och prisstegringen. I hvad mån
denna diagnos var riktig, är en fråga, som ej tillhör det föreliggande,
ämnet. Här behöfver endast påpekas, att om ett genom spärrning,
alltså ej öfverspekulation, föranledt hinder för afsättning uppstår, så
kan öfvergången till den produktionsriktning, som i ett sådant läge
blir den rätta, göras mjukare genom en kreditgifning som tillåter en
begränsad lagerproduktion under mellantiden. Om vidare denna
kreditgifning äger rum genom ett »äkta» sparande, d. v. s. genom att
inskränkning äger rum på andra områden - hvilket bankerna kunna
åstadkomma genom en diskontostegring — så inträda ej de följder
Huskisson och hans meningsfränder angåfvo. Däri ligger alltså, att
den rubbning, Napoleon åsyftade genom sina hinder för Englands
export, hade kunnat öfvervinnas utan oöfverstigliga svårigheter. Som
det nu var, kan man säga, att den i stort sedt öfvervanns af sig själf,
utan några nämnvärda åtgärder alls; och det är ej omöjligt, att detta
var den bästa utvägen.
Den dubbelpansrade öfvertygelsen om skadan af hvarje ingripande
kom till oblandadt uttryck, när det gällde arbetarnas lidanden. Med
anledning af petitioner från bomullsindustriens arbetare i Lancashire
och Skottland tillsatte underhuset i början af juni 1811 ett utskott,
som efter åtta dagar afgaf sitt yttrande. Däri konstaterades för det
första, att »intet ingrepp från representationen i näringsfriheten eller
i hvarje individs fullkomliga frihet att förfoga öfver sin tid och sin
arbetskraft, på det sätt och de villkor han själf må anse bäst förenligt
med sitt intresse, kan äga rum utan att man våldför sig på allmänna
grundsatser, som äro af primär betydelse för samhällets lycka och
välgång» — detta emot arbetarnas önskemål om reglering af själfva
arbetsförhållandena. För det andra fastslogs, att penninghjälp skulle,
vara »i högsta grad ur stånd att tjäna något godt ändamål och ytterst
förkastlig från alla synpunkter»; och sedan återstod intet alternativ.
Det vore likväl att misskänna tidens ledande män, om man häri ville
se hufvudsakligen likgiltighet för arbetarnas välgång, som tvärtom
hade obestridligen uppriktiga förespråkare i både underhuset och det
ifrågavarande utskottet, främst den store bomullsfabrikanten Sir Robert
Peel, statsmannens far. Sammanhanget var efter allt att döma, att
man verkligen ansåg hvarje understöd åt arbetare vara af ondo -—
hvarvid motsatsen till det slutligen lämnade låneunderstödet åt
fabri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
