Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kontinentalsystemets verkningar för Englands och fastlandets ekonomiska lif - IV. England - Napoleons lifsmedelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLAND
243
orten af alla. Redan detta visar, att ingen tanke fanns att öfversvämma
England med spannmål, ty då skulle exportafgifter ej ha kommit i
fråga, allra minst till de belopp som nu f örekommo, hvilka enligt general
Rapp, den franske befälhafvaren i Danzig, 1810 voro 60 francs pr ton
och så höga att de väntades alldeles kväfva Danzigs handel. Hur
långt detta var från det af d:r Rose antagna syftet framgår redan däraf,
att det nyss citerade brefvet till vicekonung Eugène den 6 augusti
1810, hvilket åberopas af den engelske, historikern, efterföljes af det
likaledes här nämnda brefvet den 31 augusti, då Napoleon blifvit ängslig
för skördens otillräcklighet.
Det är så långt ifrån, att Napoleon trodde sig skada England genom
spannmålstillförselns blotta faktum, att han tvärtom tydligt insåg
gagnet däraf för motståndaren, såsom ju är gifvet på förhand. I den
nyss omtalade instruktionen åt Champagny, för vidare befordran till
ambassadören Caulaincourt i Petersburg, säger han uttryckligen, att
»engelsmännen, som ha behof af spannmål, naturligtvis (sic) låta dem
[fartygen] gå in och ut, emedan spannmålen motsvarar ett behof af
första ordningen för dem».
Emellertid frågar man sig då, om kejsaren ej haft någon tanke på
att vända om sin politik och direkt försöka sig på att svälta ut
England. Härom har man hittills ingenting vetat, men genom den 1913
utkomna första delen af den ryske historikern Tarles arbete
Kontinen-taFnaja blokada ha några bidrag till svar på frågan blifvit tillgängliga.
1810 skref sålunda inrikesministern Montalivet i en rapport till
Napoleon (17 juli): »Om vår medtäflare sent omsider hotas af hungersnöd,
vore det helt naturligt att stänga alla hamnar för honom. Det vore
nyttigt för den gemensamma saken, om alla Nordsjöns och Östersjöns
folk enades att beröfva Storbritannien medlen för dess uppehälle.» Att
Napoleon verkligen skulle ha haft några allvarliga planer i dylik
riktning vid denna tid, såsom Tarle antager, förefaller visserligen nästan
uteslutet, så rikligt som hans licenser för spannmålsexport just då
flödade; och i hvarje fall hade han en alldeles motsatt uppfattning året
därpå, såsom framgår af en särskildt upplysande kejserlig diktamen
från den 24 juni 1811, hvilken Tarle likaledes framdragit. Läget
upp-gafs då vara sådant, att spannmål fattades i England, samtidigt med
att Tyskland och Polen hade öfverflöd däraf, hvilket naturligtvis
föranledde engelsmännen att sjöledes importera varan. Frågan var
då, om detta borde hindras. Napoleons svar härpå blef nekande, och
det af tre skäl. För det första ansåg han det onyttigt, emedan
engels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
