Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Oscar i Ryssland eller det olycksbringande famntaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid pass ett halft år sedan med en pommersk fröken
Aurora — — —stein, och som jag hade äran samtala med
henne på ångbåten, då hon från Stettin reste hit, så
känner hon igen mig. För öfrigt vet jag om dem ingenting
annat, än att mannen påstås vara, ehuru, som jag tror,
utan all orsak, något svartsjuk; jag har hittills ej velat
tro det; men då jag idag fick se henne så blek och
nedslagen, och honom så tankspridd och dyster, så tillstår
jag, att den förmodan oemotståndligen trängde sig på mig,
att folket måste hafva rätt uti sitt påstående, att han
redan plågar sin fru med svartsjuka.» — »Jag tackar er
hjertligt herr Löjtnant, för detta förtrogna meddelande,
och kan gerna tillstå för er, att min vän och jag
verkligen anat detta olyckliga förhållande, ehuru vi ej förr än
idag sett dessa makar. Och för att löna edert förtroende,
vill jag nu, om ni så tycker, låta eder veta, att vi
händelsevis råkat blifva de enda, som ännu kunna känna till
den anledning, som just här i denna afton, gifvit näring
åt hans anlag för jalusi.» — »Åh, är det möjligt?! ...
det der låter verkligen märkvärdigt, och jag tillstår, att
det skulle ej litet intressera mig, att få del af eder
förvånande upptäckt!»
Under det vi alla tre tillsammans fortsatte
promenaden, berättade nu min kamrat för löjtnanten allt hvad som
tilldragit sig med den vackra frun och hennes man vid
åsynen af den svenska kronprinsen, ej uteglömmande ett
enda ord af det dem emellan förefallna samtalet; hvarvid den
åhörande militären litet emellan betänkligt skakade på
hufvudet, och mumlade: »Hm, hm! ... hm, hm! ... har man
hört på maken!» Efter berättelsens slut teg han först en
dryg minut, men sade slutligen: »Min herre, jag tackar
er mycket för dessa förvånande upplysningar! ... Och
eftersom vi så oförmodadt råkat komma i språk med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
