Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag lyssnade till detta under obeskrivlig ängslan. Det var
ingen av de andra, som kunde lida som jag, därför att ingen av dem älskade den mannen, som begick ogärningen. Jag stod där och hoppades, att de skulle finna de rätta, bevekande orden. Jag ville själv störta fram ur hörnet där jag stod. Men det var en besynnerlig bundenhet över mig, så att jag inte kunde. "Vad tjänar det till att tvista, att övertala?" tänkte jag. "En sådan man som han måste man skrämma." Varken hustrun eller någon av de andra sa ett ord om Gud. Ingen hotade honom med den Rättfärdiges vrede. Jag tyckte, att jag höll Guds straffande blixt i min hand, men jag mäktade inte slunga den.
Det blev tyst i rummet på en gång. De två fina damerna
reste sig och ville gå. De hade ingenting vunnit. Det hade
inte heller hustrun. Hon hade slutat strida och hade sjunkit
ihop i förtvivlan.
Än en gång gjorde jag ett övermänskligt bemödande för att kunna röra mig och tala. Orden brände mig på tungan. "O, du hycklare!" ville jag säga. "Tror du inte jag ser vad du menar och åsyftar? Jag, som ska dö, jag stämmer dig att möta mig inför Guds domstol. Jag anklagar dig inför den högste domaren för att vilja mörda dina egna barn. Jag ska bära vittne emot dig."
Men då jag reste mig för att säga detta, då var jag inte
längre där borta i David Holms bostad, utan jag var här
hemma och låg maktlös i min säng. Och sedan dess har jag kallat och kallat, men inte kunnat få hit honom.
Den lilla slumsystern har legat med slutna ögon, alltmedan hon har viskat fram denna berättelse. Nu öppnar hon dem mycket stort och ser på Georges med obeskrivlig ängslan.
— Du kan ju inte låta mig dö utan att ha fått tala med
honom? säger hon bedjande. Tänk på barnen och på hustrun!
Den liggande gestalten förundrar sig över Georges. Han
kunde ju ha lugnat henne med ett enda ord, sagt henne, att
David Holm var ur spelet och inte längre kunde skada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
