- Project Runeberg -  Körkarlen /
108

(1912) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


XII.

David Holm höjde sig på armbågen och såg sig omkring.

Alla lyktor var släckta, men det hade klarnat, och halvmånen lyste. Han hade ingen svårighet att förvissa sig om att han ännu låg kvar i kyrkplanteringen på den vissnade
gräsmattan, som överskyggades av lindarnas svarta grenverk.

Utan att betänka sig ett ögonblick började han att resa sig. Han kände sig oändligt matt, hans kropp var stel av
kyla, och hans huvud svindlade, men han lyckades ändå att
komma upp från marken. Därpå började han stappla framåt
allén, men var så nära att falla, att han blev tvungen att
stanna och stödja sig mot ett träd.

"Jag orkar inte", tänkte han. "Det blir mig omöjligt att
komma fram i tid." Inte ett ögonblick hade han den känslan,
att det, som han nyss hade genomgått, inte var verklighet.
Han hade det fullaste och klaraste intryck kvar av nattens
händelser.

"Jag har körkarlen stående i mitt hem", tänkte han. "Jag
måste skynda mig."

Han lämnade det stödjande trädet och tog några steg framåt, men han var så ömkligen svag, att han sjönk ner på knä.

Då, i detta övergivenhetens ögonblick, kände han något
vidröra sin panna. Han visste inte om det var en hand eller
ett par läppar eller kanske endast en flik av en den lättaste klädnad, men det var nog för att hela hans varelse skulle genomilas av salighet.

— Hon har kommit tillbaka till mig! jublade han. Hon är mig nära återigen. Hon skyddar mig.

Han sträckte händerna uppåt i hänförelse över att den älskades kärlek omgav honom, i hänförelse över att kärleken
till den älskade fyllde hans hjärta med sin ljuvhet även nu,
då han hade återinträtt i det jordiska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:14:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/korkarlen/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free