Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härnösands stads brand 1770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjöbodbryggan — och spytt, ty han hade fått ont i magen. Där hade
han setat väl en timme. När han sedan kom in i
sjöboden, såg han intet ljus eller någon eld, och i mörkret gick
han upp på bottnen till Olof Nilsson och Hans Olofsson
och lade sig. Dessa voro då vakna, och han frågade dem, var
han skulle lägga sig. Om han hade eld med sig, kunde
dessa två ej säga, emedan de hade fällen kring om huvudet.
Rätten anade, att mannen ej höll sig till sanningen, och
ansatte honom med en del närgångna frågor. Tillspord,
om han varit drucken vid tillfället, svarade han, att han
druckit ett stop öl hos Nils Eliasson, där han ock lämnat
sin tobakspipa. Litet drucken tillstod han sig dock ha
varit; men han hade en bröstsjukdom, varav han uppkastade
blod. Tillfrågad, om han brukade minnas, vad han gjorde,
när han var drucken, svarade han sig mestadels minnas.
Man undrade vidare, om han var blinder, då han ej såg
elden, vartill han svarade: "Gud vet, huru ögonen voro"; men
elden hade han ej sett.
En av olyckskamraterna upplyste, att Hans hade sagt,
att Olof Nilsson burit kannan med ljuset på bottnen; men
Hans hade ock tillagt: "Vi skola intet bekänna, det vi hade
elden i kannan; förr skola vi svärja och sedan bekänna oss
för prästen". Samma råd hade han ock givit djäknen.
Det ville ej lyckas för rätten att få fram sanningen, huru
mycket den än förmanade männen till att bekänna. Till
slut hotade domstolen, att allesammans, om så ej skedde,
skulle föras till Gävle slott, och sanningen kom också till
slut fram.
Olof Nilsson, som burit stickblosset från borgarens gård
ned till sjöboden, nekade ej därtill. Han erkände ock, att
han nere i sjöboden blåst upp elden i stickan samt tänt på
ljuset och satt det i en kanna; men såsom bevis på sin
försiktighet nämnde han ock, att de stickorna, som han burit
elden uti, hade han upptrampat på golvet, och att han
kastat eldblosset i sjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
