Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En attack. En frivilligs berättelse - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
17
adjutanter —• jag är till och med övertygad cm att han skattade
sådant sällskap mycket högt, ty han var till ytterlighet fåfäng.
Men han ansåg det för sin oavvisliga skyldighet att visa sig
frånstötande mot alla framstående personligheter, och då någon dam
uppenbarade sig i fästningen, höll han det också för sin skyldighet
att gå förbi hennes fönster med sina kumpaner, iförd endast
sin röda skjorta och med tatarpjäxor på de bara fötterna och
skrika och svärja så högt som möjligt — detta inte så mycket
för att förolämpa henne som för att visa sina vackra vita fötter och
framhäva hur lätt det skulle vara att förälska sig i honom, i fall
han själv önskade det. Ofta drog han också med ett par tre
fredligt sinnade tatarer upp i bergen om nätterna för att ställa sig ]. å
post vid vägen och skjuta ner rebelltatarer, som färdades fram
där. Fastän hans samvete mer än en gång sade honom att det ej
låg något hjältemodigt häri, ansåg han sig vara skyldig att göra
illa åt människor som han också förmenade sig förakta och hata.
Två saker lade han aldrig av: en väldig helgonbild om halsen och
dolken, som han bar på sig till och med då han sov. Han trodde
uppriktigt att han hade fiender. Att intala sig att han måste
hämnas på någon och avtvå en förolämpning med blod var för
honom den högsta av njutningar. Han var övertygad om att
hat, hämndbegär och förakt för människosläktet voro de högsta
poetiska känslor. Hans älskarinna — en tjerkessiska naturligtvis,
som jag senare råkade träffa — påstod emellertid att han var
den mest godhjärtade och fromsinta människa, och att ban var
kväll nedskrev inte bara misantropiska anteckningar utan också
sina utgifter och bad till Gud på sina knän. Och hur många
lidanden måste han inte genomgå blott och bart för att inför sig
själv framstå som den ban önskade vara! Hur bittert för honom
att hans kamrater och soldaterna inte förmådde uppfatta honom
så som ban ville bli uppfattad!
På en av hans nyssnämnda nattliga expeditioner hände det
honom, att han med en kula träffade en rebellisk tjetjents i benet
och tog honom till fånga. Under sju veckor bodde sedan
tje-tjentsen hos löjtnanten, och löjtnanten vårdade honom och
pysslade om honom som den ömmaste vän, och när tataren blivit
återställd gav ban honom presenter vid avskedet. Under en expedition
någon tid efteråt, då löjtnanten retirerade med skyttelinjen under
oavbruten eldgivning, hörde ban hur någon i fiendeskaran ropade
hans namn, och hans blesserade tjetjents red fram och
uppmanade honom med tecken att göra samma sak. löjtnanten red
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
