Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
LEO TOLSTOJ
—■ Ack, det var sant, sade resenären och rodnande vände han
sig till den långe. Du gör upp med Chevalier, och sedan skriver
du till mig.
—• Joo då, joo då, sade den långe och drog på sig handskarna.
Vad jag avundas dig, tillfogade han helt oväntat.
Resenären satte sig i släden, svepte pälsen om sig och sade:
—• Kors, följ med då! och han till och med makade sig i släden
för att bereda plats. Hans röst darrade.
—• Farväl, Mitja, måtte Gud ... började den långe. Men det enda
han önskade var, att den andre skulle ge sig i väg så fort som
möjligt, och därför visste han inte hur han skulle avsluta meningen.
Allesammans tego. Än en gång sade någon: —• Farväl. En
annan inföll: — Kör! och släden satte sig i gång.
— Jelisar, kör fram, skrek en av de kvarvarande.
Åkarna och privatkusken började röra på sig, smackade och
drogo åt sig tömmarna. De fastfrusna kupéhjulen gnisslade mot
snön.
—• Präktig pojke, den där Olenin, sade den ene av de
kvarvarande. Men vad var det för infall att ge sig av till Kaukasien
som volontär? Det gjorde jag då inte för aldrig det. Äter du
middag på klubben i morgon?
— Jaa.
De åkte åt var sitt håll.
Olenin började svettas i sin päls. Han knäppte upp den och
satte sig på slädbottnen. De lurviga skjutshästarna knogade fram
genom mörka gator, förbi hus han aldrig förr hade sett. Det var
väl gator, tänkte han, som man aldrig färdades annat än på utresa
från staden. Runt omkring rådde mörker och melankolisk
stillhet, men i hans sinne rörde sig ett myller av tankar och känslor,
det var till brädden fyllt av kärlek, saknad och ljuva, heta tårar.
II.
—i Vad de är präktiga! Vad jag tycker om dem! Vad jag
tycker gränslöst mycket om dem! tänkte han och var nära att
brista i gråt. Men Varför han ville gråta, vilka som voro så
präktiga, vilka han tyckte så gränslöst mycket om — det visste han
inte riktigt. Ibland studerade han uppmärksamt något hus och
förundrade sig över att det Var så egendomligt byggt; ibland
förundrade han sig över att skjutskarlen och Vanjusja, som voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
