Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
LEO TOLSTOJ
— Och byxoma kan cu klippa till halsdukar åt flickorna,
inföll Nazarka.
Kosackerna gapskrattade.
— Tyst med er, befallde fanjunkarn. Bär bort liket! Lägga
sådant otäckstyg vid husknuten .. .
— Vad står ni och gapar för? Bär hit honom, pojkar, ropade
Lukasjka befallande till kosackerna, som ovilligt hade närmat
sig den döda kroppen, och de åtlydde hans befallning som om han
varit befälhavaren. Då de burit kroppen några steg, släppte de
benen, som livlöst dunsade i marken, och de gick åt sidan och
blevo stående tysta. Nazarka gick fram till den döde och lyfte
upp det nedsjunkna huvudet, så att man såg ansiktet cch det
blodiga, runda såret i tinningen.
— Titta ett sånt märke han fått! Mitt i hjärnan, sade han.
Den har vi, hans folk kommer att känna igen honcm.
Ingen svarade och på nytt svävade en ängel över kosackerna.
Solen var redan uppe och belj-ste den daggiga grönskan med sina
strålknippen. Terek porlade inte långtifrån i den nyss vaknade
skogen, från alla håll skriade fasaner sin morgonhälsning.
Kosackerna stodo tysta cch orörliga omkring den döde och sågo på
honom. Den bruna kroppen, iförd blott de våta blåa byxorna,
sammanhållna av ett bälte kring den insjunkna maggropen,
var välvuxen och vacker. De muskulösa armarna lågo rakt
sträckta utefter sidorna. Det blåaktiga, nyrakade, runda huvudet
med det uppsvullnade såret i tinningen låg bakåtböjt. Den släta,
solbrynta pannan stack skarpt av mot den rakade hjässan. De
öppna, glasartade ögonen, vilkas pupiller stannat i ögonglobernas
nederkant, blickade uppåt och liksom förbi allt. Kring de smala
läpparna med utdragna mungipor under ett par röda, stubbade
mustascher hade ett godmodigt, småslugt leende dröjt sig kvar.
De rödfjuniga fingrarna voro krökta och naglarna färgade med
rött.
Lukasjka dröjde alltjämt att klä sig. Han var drypande våt,
hans hals var rödare och hans ögon glänste mer än vanligt, de
breda kinderna skälvde, från den vita, kraftiga kroppen
utströmmade en svagt skönjbar ånga i den friska morgonluften.
— Han var också en människa, anmärkte han cch såg med
välbehag på den döde.
— Hade man råkat ut för honom, hade det varit adjö med en,
utlät sig en av kosackerna.
Tystnadsängeln flög sin kos. Kosackerna började prata cch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
