Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXV - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
137
inte ond, hon endast brast i ett högt skratt och rusade ut till de
andfa flickorna.
Därmed var samkvämet slut. Ustenjkas mor, som nu kom hem
från arbetet, grälade på flickorna och körde ut dem.
XXVI.
-— Ja, tänkte Olenin på hemvägen, om jag bara släppte efter
ett grand, skulle jag kunna gå och bli vanvettigt förälskad i den
där kosackflickan.
Med den tanken gick han till sängs, men trodde att allt skulle
gå över och livet återta sin gamla gång.
Det gjorde ej så. Hans förhållande till Marjanka blev ett annat.
Den mur, som förut skilt dem, var raserad. Nu hälsade Olenin på
henne var gång han mötte henne.
Värden, som kom för att ta upp hyran, bjöd honom till sig
sedan han fått höra talas om hans rikedom och frikostighet.
Hustrun tog vänligt mot honom, och alltsedan samkvämet hos
Ustenjka tittade Olenin ofta in till värdfolket om kvällarna och
blev sittande hos dem till sena natten. Till synes fortfor han att
leva som förut, men i hans inre hade en fullständig omstörtnmg
ägt rum. Dagarna tillbragte han i skogen, men vid åttatiden, då
det började skymma, begav han sig till värdfolket, ensam eller
i sällskap med Jerosjka. Kornetten och hans hustru hade så vant
sig vid besöken att de förvånades om han inte kom. Han betalade
frikostigt för vinet och var en stillsam gäst. Vanjusja bar in te till
honom, och han satte sig i vrån bakom ugnen. Gumman skötte sitt
utan att genera sig för honom, och de språkade vid te och tjichir
om kosackernas angelägenheter, om grannarna och om Ryssland
— de frågade och Olenin berättade. Ibland tog han en bok med
sig och satt och läste.
Marjanka satt på spishällen eller i någon mörk vrå med benen
uppdragna under sig, skygg som en råget. Hon tog inte del i
Samtalen, men Olenin såg hennes ögon och ansikte, hörde hennes
rörelser och solrosfrönas knaster, och ban kände att hon lyssnade
med hela sin själ, då han talade, kände hennes närvaro, då han satt
tyst och läste. Ibland fick han en förnimmelse att hennes ögon
voro riktade på honom, och ovillkorligt tystnade ban och såg på
henne. Då försvann hon genast i skuggan, och han låtsades gå
helt upp i samtalet med gumman, men lyssnade till hennes ande-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
