Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
Olenin igenkände Nazarka och teg, han visste inte vad han
skulle göra eller svara.
■— Just fin! Jag skall gå till byfogden och anmäla, och för
fadern skall jag också tala om det. Snygg flicka ban har! Hon är
inte nöjd med en, hon.
— Vad vill du ha av mig? fick Olenin fram.
•— Ingenting alls, jag skall bara anmäla det för byfogden.
Nazarka talade mycket högt, tydligen avsiktligt.
— Har man sett på en sicken en!
Olenin darrade och bleknade.
•— Kom hit, kom hit, säger jag.
Han grep honom hårt i armen och drog honom med sig till
sin stuga.
— Det har ingenting hänt, hon släppte inte in mig, och jag
ville visst inte. . . Hon är ärbar.
— Det är vad det skall bli förhör om, sade Nazarka.
— Men jag skall i alla fall ge dig något . . . Vänta här!
Nazarka teg. Olenin sprang in i sin stuga och kom ut med
tio rubel, som han gav kosacken.
— Ingenting har ju hänt. Men jag har ändå burit mig illa
åt, och därför får du det där. Men för Guds skull, säg ingenting
åt någon! Och ingenting har ju skett.
— Lev så väl, sade Nazarka skrattande och gick.
Nazarka hade under natten kommit ridande till stannitsan i
ett uppdrag från Lukasjka — han skulle skaffa plats åt en stulen
häst •— och på väg till sitt hem hade han hört ljudet av stegen.
Nästa morgon vände han tillbaka till sotnian och skröt där för
kamraterna över hur han lyckats förtjäna tio penningar.
Samma morgon träffade Olenin sitt värdfolk. Ingendera visste
något. Med Marjanka talade han inte, och hon bara skrattade,
då hon såg på honom. Även följande natt vakade han och
strövade rastlöst omkring på gården. Nästa dag tillbragte han med
flit ute på jakt, och på kvällen gick han till Bjeletskij för att
undkomma sig själv. Han var rädd för sig själv och lovade sig
att inte mer gå in till värdfolket.
På natten väcktes ban av fältväbeln. Kompaniet skulle genast
ut på ett spaningsuppdrag. Olenin gladde sig åt denna lyckliga
slump och funderade på att inte mer vända tillbaka till stannitsan.
Strövtåget varade i fyra dagar. Chefen uttryckte sin önskan
att träffa Olenin, som ban var släkt med, och erbjöd honom att
stanna i staben. Olenin avböjde. Han kunde inte leva utan sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
