Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna 167
— Hur står det till? pep Ustenjka. Festar du fortfarande?
vände hon sig till Olenin.
— Ja, jag festar som vanligt, svarade han, besvärad och
skamsen, ban visste inte varför.
Han ville gå, men kunde inte. Tiga föreföll honom också
omöjligt. Gubben kom till hans hjälp genom att dricka honom
till. Sedan skålade Olenin med Jerosjka. Därpå med ännu en
annan kosack. Därpå återigen med Jerosjka. Men ju mer han
drack, dess tyngre blev han om hjärtat. Gubbarna däremot blevo
belt livade. Båda flickorna satte sig på ugnen, tisslade med varann
och tittade på männen, som fortsatte att pokulera ända till sena
kvällen. Olenin sade ingenting, men drack mer än någon av de
andra. Kosackefta pratade högröstat. Till slut försökte gumman
mota ut dem och satte inte fram mer tjichir. Flickorna skrattade
åt farbror Jerosjka.
Klockan var redan tio på kvällen, då de alla gingo ut på
trappan. Gubbarna föreslogo att dryckeslaget skulle fortsättas
hos Olenin. Ustenjka sprang hem, och Jerosjka tog kosacken
med sig till Vanjusja. Gumman gick att städa i mjölkkammarn.
Marjanka blev kvar i stugan.
Olenin kände sig så spänstig och energisk som om han
vaknat ur en djup sömn. Han lad^ märke till allt, lät gubbarna gå
före och återvände in i stugan. Marjanka stod i begrepp att lägga
sig. Han gick fram till henne och ville säga något, men rösten
svek honom. Hon satte sig på sängen, drog upp benen under
sig, makade sig ifrån honom så långt hon kunde komma och såg
tyst på honom, med en förskrämd, skygg blick. Hon var tydligen
rädd för honom.
Olenin kände det. Han greps av medlidande med henne
ocb blygsel över sig själv, men på samma gång erfor han en stolt
tillfredsställelse över att han väckte åtminstone den känslan hos
henne.
— Marjanka: sade han. Skall du då aldrig förbarma dig över
mig? Jag kan inte säga hur jag älskar dig.
Hon drog sig än längre undan.
•— Asch, det är vinet som talar. Här får du ingenting.
■— Nej, det är inte vinet. Gift dig inte med Lukasjka. Jag
skall gifta mig med dig. — Vad är det jag säger? tänkte ban
samtidigt med att han uttalade dessa ord. Kommer jag att säga
detsamma i morgon? Ja, alldeles detsamma, och nu upprepar
jag det, svarade honom en inre röst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
