Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
179
hästen, som Vanjusja i hast sadlat, och red fatt kosackerna i
utkanten av stannitsan.
Kosackerna, som haft så brått, stodo nu i ring kring en kagge
tjichir och drucko varandra till. En sprättig ung kornett, som
händelsevis befann sig i stannitsan, hade tagit befälet över den
lilla skaran — de voro nio stycken, män ur ledet allesammans —
men fastän kornetten hade satt på sig sin morskaste min lydde
alla endast Dukasjka. Olenin ägnade de ingen uppmärksamhet,
och då alla stigit till häst och Olenin red fram till kornetten och
begärde upplysningar, svarade den i vanliga fall välvillige
kornetten i den mest högdragna ton. Det var med nöd Olenin fick
veta vad det var fråga om. En patrull, som skickats ut att spana
efter abreker, hade funnit några stycken en åtta verst från
stannitsan, ute på sandstäppen. Abrekerna hade bäddat ner sig i en
grop, sköto och förklarade hotfullt att de inte tänkte ge sig
levande. Underofficern, som förde befälet över den två man
starka patrullen, hade stannat för att bevaka dem och skickat
den ene kosacken till stannitsan att tillkalla hjälp.
Solen hade just gått upp. Tre verst från stannitsan vidtog
stäppen, och det enda man såg var en enformig, melankolisk slätt
med täta spår efter kreatur i sanden, med litet gräs här och var,
låg vass i sänkorna, fåtaliga, knappt skönjbara stigar och nogajiska
nomadläger skymtande vid horisonten. Huvudintrycket var
frånvaron av skugga och allt som kunde mildra ödsligheten. På
stäppen går solen alltid upp och ned brinnande röd. Då det blåser,
för vinden med sig hela berg av sand. Då det är lugnt, frapperas
man av stillheten, som ej störs av ett ljud, en rörelse. Denna
morgon låg stäppen stilla och kulen, fastän solen gått upp; där
var liksom mer än vanligt ödsligt. Inte den svagaste vindil drog
genom luften, det enda ljud som hördes var hästarnas tramp och
frustningar, men även det ljöd svagt och dog genast bort.
Kosackerna redo för det mesta tysta. Sina vapen bära alla kosacker
så att de ej rassla och klirra. Ett klirrande vapen är för en kosack
den största nesa.
Två kosacker från stannitsan redo fatt dem under vägen, och
ett par ord växlades.
Plötsligt snubblade eller snavade Dukasjkas häst och stegrade
sig skrämd. Detta gäller bland kosackerna som ett dåligt förebud.
De andra tittade till, men fingo brått att vända bort huvudena
och låtsades inte märka missödet, som kunde innebära så mycket
just i dag. Dukasjka drog åt sig tyglarna, rynkade bistert ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
