Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
223
Jag måste bekänna att också jag hade stor lust, och jag gav
order att den andra pjäsen i ordningen skulle riktas in.
Knappt hade jag uttalat orden, förrän granaten var pudrad
och införd, och Antonov lutad mot lavetten och med tummarna
mot bakstycket redan kommenderade: spak höger och vänster.
— En aning mera åt vänster . . . litet grand åt höger . . .
ännu litet till ... så är det bra, sade han och gick med stolt
uppsyn några steg tillbaka.
Infanteriofficern, jag och Maksimov lade oss i tur och ordning
vid siktkornet och sade var och en sin mening.
— Den går vid Gud fram, förklarade Velentjuk och smackade
med tungan, fastän han endast tittade över Antonovs axel och
alltså inte hade någon grund för sitt antagande. Den går vid
Gud fram och kommer att träffa rätt i det där trädet, pojkar.
— Två! kommenderade jag.
Servisen makade sig undan, Antonov sprang åt sidan för att
iaktta projektilens lopp. Det sköt en flamma ur kanonmynningen
och malmen klang. I samma ögonblick insveptes vi i krutrök,
och tvärs igenom skottets brak hördes ett metalliskt surr, ljudet
av projektilens blixtsnabba lopp. Tysta hörde vi det förtona i
fjärran.
Ditet bakom ryttargruppen steg en vit lök, tatarerna sprängde
i väg åt alla håll och våia öron nåddes av krevaden.
— Det var väl fint! Hej, sån fart de fick! Det där tycker
de inte om, de satarna, ljöd det ur artilleristernas och
infanteris-ternas led.
— Om vi hade siktat litet lägre, skulle den ha träffat mitt i
högen, anmärkte Velentjuk. Jag sa ju att den skulle gå rätt i ett
träd -— det gjorde den också, det var för mycket åt höger.
VI.
Medan soldaterna fortsatte att resonera om hur brått
tatarerna fått vid åsynen av granaten och varför de visat sig och hur
många det ytterligare kunde finnas i skogen, slog jag mig ned
under ett träd ett stycke däi ifrån i sällskap med kompanichefen
och väntade på de uppvärmda bitfar han bjudit mig på.
Kompanichefen Bolchov var en av de officerare som på
lege-mentet kallades för »bonjourerna». Han var förmögen, hade
förut tjänat vid gardet och talade franska. Ändå tyckte kamra-
15 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
