Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i december 1854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
257
Det är till och med mycket möjligt att sjöofficern för att
bravera eller helt enkelt för nöjes skull låter fyra av ett skott
i er närvaro. — Befäl och servis till kanonen! och fjorton matroser
närma sig raskt och villigt. En stoppar pipan i fickan, en sväljer
sista biten av en skorpa, de järnbeslagna klackarna slamra mot
bäddningen, och de omringa kanonen och ladda. Ni studerar
männens ansikten, deras hållning och rörelser: i var muskel hos
den ene, i en annans stadiga ben i väldiga storstövlar, i var rörelse,
så lugn, så fast, så trygg, framträda de huvuddrag som utgöra
ryssens styrka — frimodigheten och den hårdnackade envisheten.
Med ens ljuder ett brak så fruktansvärt att det inte endast
kommer trumhinnorna att vibrera utan försätter hela er varelse
i dallring. Omedelbart därefter hör ni en projektil vina och tät
krutrök sveper in er, bäddningen och matrosernas svarta gestalter.
Matroserna fälla alla möjliga anmärkningar om skottet, de bli
upplivade och ni upptäcker något hos dem som ni kanske inte
hade väntat finna — den känsla av förbittring och hämndlust
mot fienden som ligger gömd i var människas själ. — Den
träffade mitt i embrasyren, Ser det ut som, två stöp. . . de bar bort
dem! höras glada utrop. — Nu blir han rasande, vi får oss nog
strax en salva, Säger någon. Och verkligen, strax därefter ser ni
en blixt framför er, ett rökmoln, och posten på bröstvärnet
skriker: — Kano-on! Omedelbart därpå viner en kula förbi er
och slår ner i marken, och smuts och stenar hagla runtomkring.
Batterichefen blir förargad och ger order att en andra och tredje
kanon skola laddas; fienden börjar’ svara oss, och ni erfar
egendomliga känslor, får höra och se egendomliga saker. Posten
ropar återigen: — Kanon! och ni hör samma ljud och stöt, ser
samma stenregn, eller också skriker han: — MÖrsare! — och ni
hör det entoniga, ganska behagliga suset av en bomb, som det
är rätt svårt att förbinda med tanken på något fasansfullt, ni
hör hur det där suset kommer allt närmare er och tilltar i snabbhet,
sedan ser ni ett svart klot, ni känner stöten i marken, och
bomben kreverar med ett klingande ljud. Visslande och pipande
sprida sig skärvorna i luften, stenar vina och ni Överstänks med
smuts. Vid dessa ljud erfar ni en underlig blandning av njutning
och skräck. I samma minut som projektilen kommer flygande
uppstiger alldeles givet den tanken inom er, att den kommer att
döda er; men egenkärleken håller er uppe och ingen märker
stinget i ert hjärta. När så projektilen flugit förbi utan att träffa
er, lever ni upp igen, och en befriad, outsägligt ljuvlig känsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
