Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2J0
LEO TOLSTOJ
stack upp en ost och halsen på en porterbutelj med vodka, hans
matsäck för bastionen, och med ens erinrade han sig att han nu
med kompaniet skulle bege sig till skyttegravarna för hela natten.
— Jag blir säkert skjuten i kväll, tänkte stabskaptenen,
jag känner det på mig. Och det dumma är att jag inte behövde
gå, utan självmant anmälde mig. Vad är det egentligen för fel på
den fördömde Nepsjisetskij? Det är mycket möjligt att han inte
alls är sjuk, men nu skall en annan gå och bli skjuten för hans
skull — alldeles säkert skjuten! Men skulle jag inte bli skjuten,
blir jag nog föreslagen till befordran. Jag såg hur
regementschefen lyste! upp, då jag sa: Tillåt mig träda i stället, ifall
löjtnant Nepsjisetskij är sjuk. Blir jag inte major, så får jag då säkert
Vladimir. Det är ju trettonde gången jag går upp i bastionen.
Usch — tretton, det var ett obehagligt tal! Jag blir alldeles säkert
skjuten, jag känner det på mig. Men någon måste ju gå, en
fänrik kunde ju inte anföra kompaniet. Det var min plikt att
gå. . . ja, min heliga plikt. Men jag har en förkänsla. . .
Stabskaptenen glömde att en dylik förkänsla hade han i
Starkare eller svagare grad haft åtskilliga gånger förut, då han
måst upp på bastionen, och han visste inte att samma förkänsla
erfar i starkare eller svagare grad envar Som går ut i strid.
Efter att ha hämtat lugn ur plikt medvetandet, som var
mycket starkt utvecklat hos honom, satte sig stabskaptenen vid
bordet och började skriva ett avskedsbrev till sin far. Efter tio
minuter var brevet färdigt, han reste sig med ögonen våta av tårar,
och medan han tyst läste alla böner han kunde, började han klä
sig. Den supige, råe, låte kalfaktorn räckte honom slött den nya
uniformsrocken (den gamla, som stabskaptenen vanligen bar
på bastionen, var inte lagad).
— Varför är inte rocken lagad? Du gör då inte annat än
Sover! sade Michajlov förargad.
— Sover? muttrade Nikita. Hela dan får man ränna som
en hund. Det är klart man blir alldeles slut, och så får man inte
ta sig en lur ens.
— Du är full igen, kan jag märka?
— Inte för era pengar, så ni har ingenting att säga.
— Tig, din drummel! röt stabskaptenen och hade så när
slagit till karlen, ty redan förut förstämd kände han nu måttet
rågas. Nikita hade varit i hans tjänst i tolv år, han tyckte om
honom och till och med skämde bort honom, och därför blev
han verkligt sårad av hans ohövlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
