Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
IvËO TOLSTOJ
fönstret, då de framåtlutade i sina kcsacksadlar sprängde gatan
utför. Hästarnas hovslag tystnade snart på den mörka gatan.
— Non, dites-moi, est-ce qu’il y aura véritablement quelque
chose cette nuit? sade Galjtsin, där han låg i fönstret bredvid
Kalugin och med ögonen följde bomberna som stego över
bastionerna.
■— För dig kan jag berätta det. . . jo ser du. . .du har ju varit
på bastionerna? (Galjtsin gjorde en jakande åtbörd, fast han
endast en gång hade varit på fjärde bastionen.) Mittemot vår
lynett är en löpgrav — och Kalugin, som inte var någon fackman,
men hade en mycket god tanke om sina militära insikter, började
avge en litet trasslig, men med fortifikationstermer späckad
redogörelse för våra och fiendens förskansningar och planen för
det förestående utfallet.
— De tycks också trumma på i närheten av förskansningarna.
Aha! Var det där vår eller »hans»? Nu kreverade den, sade de,
där de från sitt fönster iakttogo bombernas eldlinjer, som korsade
varandra i luften, skottens blixtar, som för ett ögonblick
upplyste det mörkblå himlavalvet, och den vita krutröken och lyssnade
till dundret av den oavbrutet tilltagande kanonaden.
— Quel charmant coup d’oeil! Eh? sade Kalugin till sin gäst
— och han hade rätt, det var verkligen ett ovanligt vackert
skådespel. Vet du vad, ibland kan man sannerligen inte skilja mellan
Stjärnor och bomber.
— Ja, jag tyckte nyss att det var en stjärna; men så föll den
— och kreverade. Och den där stora stjärnan — vad är det den
heter? Den ser precis ut som en bomb.
— Vet du vad, jag har blivit så van vid de här bomberna
att jag är säker på att jag en stjärnklar natt i Ryssland kommer
att tycka att alltihop är bomber. Så vänjer man sig.
— Men borde inte jag också vara med om det här utfallet?
sade furst Galjtsin efter ett ögonblicks tystnad.
— Å inte! Tänk inte på det. Jag släpper dig för resten inte,
svarade Kalugin. Du hinner nog få vara med ändå.
— Allvar? Anser du verkligen att jag inte skall? Säg?
I detsamma följdes artillerielden av ett fruktansvärt
gevärs-smatter i den riktning varåt de båda officerarna tittade, och tusen
små blixtar sköto fram utefter hela linjen.
— Nu har det börjat på allvar, sade Kalugin. Det där
gevärssmattret kan jag aldrig höra med kallt blod, det går mig i själen,
vet du. Och nu hurrar de, tillade hau och började lyssna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
