Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - XII - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2go
LËO TOLSTOJ
under sina fötter, och han samlade alla sina krafter och ville
ropa: »Lyft upp mig!» men i stället uppgav han ett stönande så
ohyggligt att han själv blev förfärad. Sedan började röda lågor
dansa för hans ögon, och det föreföll honom att soldaterna hävde
stenar över honom. Lågorna blevo färre och färre, men stenarna
man kastade blevo allt tyngre och ville kväva honom. Han gjorde
en ansträngning för att vräka bort dem, sträckte på sig — och
upphörde att se och höra och tänka och känna. Han hade dödats
på stället av en skärva som träffat mitt i bröstet.
XIII.
Då Michajlov såg bomben, kastade han sig till marken liksom
Praskuchin, och otaliga tankar och känslor rörde sig inom honom
under de två sekunder som förgingo innan bomben kreverade.
Han bad tyst till Gud och upprepade gång på gång: — Ske din
vilja! Varför blev jag militär, tänkte han samtidigt, och gick till
på köpet över till infanteriet för att få vara med i kriget? Det
hade väl varit bra mycket bättre att stanna kvar vid
ulanregementet i T. och vara tillsammans med min Natasja. Så här gick
det. Och han började räkna: en, två, tre, fyra och intalade sig att
om bomben kreverade vid ett jämnt tal, skulle han förbli vid
liv, men kreverade den vid ett udda skulle han bli dödad. Allt är
slut, jag är dödad, tänkte han, då bomben sprang (han mindes
inte om talet varit jämnt eller udda), och han kände en stot och
en ohygglig smärta i huvudet. Herre, förlåt mig mina skulder,
bad han och slog händerna hårt samman, reste på sig och föll
sanslös baklänges.
Hans första förnimmelse, då han vaknade, var av blod som
rann över näsan och smärta i huvudet, nu dock betydligt svagare.
— Det lider mot slutet, tänkte han. Vad väntar där borta?
Herre, mottag min själ! Men det är ändå besynnerligt, funderade
han, att jag så tydligt hör soldaternas steg och skotten, fast jag
är döende.
— Hit med en bår.. . hallå där... kompanichefen har
stupat! skrek en stämma ovanför hans huvud, och han kände
igen trumslagaren Ignatjevs röst. Någon tog honom under
axlarna. Han försökte öppna ögonen och såg ovanför sitt huvud
den mörkblå himlen, st järngrupper och två bomber som flög
över honom, den ena tätt efter den andra; han såg Ignatjev,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
