Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - XIV - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
293
hade varit besjälade av skiftande, upphöjda eller futtiga
förhoppningar och önskningar, hundrade människor med
förbannelser eller böner på sina torra läppar kröpo, vältrade sig och
stönade, somliga bland liken på blomsterängen, andra på sjukbårar och
britsar och på förbandsplatsens nedblodade golv — och alldeles
som alla de föregående dagarna ljungade en kornblixt över berget
Sapun, de tindrande stjärnorna bleknade, vit dimma steg från det
brusande mörka havet, i öster tändes morgonrodnaden, och
långsträckta, purpurfärgade moln spredo sig över den ljusblå
horisonten, och alldeles som andra dagar höjde sig det mäktiga,
härliga himlaljuset, lovande fröjd och kärlek åt hela den
nyvaknade jorden.
XV.
Nästa afton spelade fältjägarna igen på bulevarden, och
återigen promenerade officerare, volontärer, soldater och unga
kvinnor kring paviljongen och i alléerna av blommande, doftande vita
akacior.
Kalugin, furst Galjtsin och en överste vandrade arm i arm
utanför paviljongen och talade om gårdagens strid. Den röda
tråden i samtalet var som vanligt i liknande fall inte själva bataL
jen utan de samtalandes del i den. Deras miner och ton voro
allvarliga och nästan sorgsna ocli framkallade intrycket att
gårdagens förluster hade starkt upprört och smärtat dem alla. Ingen
av dem hade emellertid förlorat någon mycket närstående, och
sanningen att säga var den sorgsna uppsynen en officiell uppsyn,
som de ansågo sig skyldiga att anlägga. Kalugin och översten skulle
tvärtom varit villiga att bevittna en liknande strid varenda dag
för att få hederssabel eller befordran till generalmajor, och det
oaktat de voro högst förträffliga människor. Det roar mig, då
folk kallar någon erövrare ett missfoster, därför att han för sin
äregirighets skull offrar millioner liv. Fråga på heder och samvete
en fänrik Petrusjov, en underlöjtnant Antonov med flera — nej,
varenda en av oss är en liten Napoleon, ett litet missfoster, redo att
ställa till med en drabbning, döda hundratals människor blott för
att få en onyttig ordensstjärna eller ett lönetillägg.
—■ Nej, förlåt mig, sade översten, det började först på vänstra
flanken. Jag var ju där.
—• Det är möjligt, svarade Kalugin, jag uppehöll mig mest
på högra flanken, två gånger gick jag dit, ena gången för att söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
