Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - VI - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
313
en udd — ett lyckotecken, säga barnsköterskorna. På de fina,
vithyllta kinderna sprang det vid varje själsrörelse upp en klar,
ungdomlig rodnad. Han hade samma färg på Ögonen som brodern,
men hans blick var Öppnare och klarare och fick ofta en fuktig
glans. Blonda fjun spirade på kinderna och Över de röda läpparna,
som så ofta drogo sig till ett förläget småleende och blottade
glänsande vita tänder. Där han välvuxen och axelbred, med
kappan uppslagen över den röda skjortan stod framför brodern
med oförställd glädje målad i ansikte och åtbörder, var han en så
verkligt intagande yngling att man inte kunde se sig mätt på
honom. Han var ytterst förtjust i sin bror, såg på honom med
vördnad och stolthet och betraktade honom som en hjälte. I en
del avseenden, i fråga om maner, förmåga att tala franska, umgås
med högt uppsatta personer, dansa och så vidare, var han litet
generad för honom, såg ned på honom och till och med hoppades
att om möjligt lyckas uppfostra honom. Alla hans egna intryck
förskrevo sig hittills från Petersburg och ett förnämt
Petersburghem, vars härskarinna tyckte om unga män, som sågo bra ut,
och brukade bjuda honom till sig på helgdagarna, samt
från Moskvasenatorns hus, där han en gång varit med på en stor
bal.
VII.
Då de talat sig nästan trötta och, som så ofta händer, till
slut fått en känsla av att de hade föga gemensamt, fastän de
höllo av varandra, inträdde en rätt lång tystnad.
■— Hämta dina saker då, så reser vi tillsammans, sade den
äldre brodern.
Den yngre rodnade plötsligt och såg handfallen ut.
— Skall vi resa direkt till Sevastopol? frågade han efter
en minuts tystnad.
— Ja visst. Du har ju inte mycket bagage, vi får nog rum
med det.
— Utmärkt! Ja, vi far väl genast då, sade den yngre med
en suck och gick in.
Men i förstugan stannade han, sänkte melankoliskt huvudet
och började fundera:
— Nu genast direkt till Sevastopol, till det där helvetet. . .
ohyggligt! Men det gör ju detsamma, när det ändå en gång måste
ske. Nu har jag åtminstone min bror med mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
