Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XXV - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
355
För ett ögonblick dök tanken på brodern upp inom honom.
— Give Gud att han måtte få känna samma lycka, tänkte han.
XXVI.
Men en annan lott väntade Volodja. Han satt och lyssnade
till en historia som Vasin berättade, då det skreks: —
Fransmännen är här! Blodet rusade till Volodjas hjärta, och han kände
hur hans kinder kallnade och bleknade. En sekund förblev han
orörlig, men vid en blick omkring sig såg han att soldaterna rätt
lugnt knäppte sina kappor och kröpo ut den ene efter den andre.
En — det var visst Meljnikov — sade till och med skämtsamt:
— Gå ut med salt och bröd, pojkar.
Tillsammans med Vlang, som inte vek ett steg ifrån honom,
kröp Volodja ut ur blinderingen och sprang upp på batteriet.
Artillerielden hade upphört på båda sidorna. Volodja stålsattes
mindre av soldaternas lugn än av Volontärens ömkliga,
uppenbara feghet. — Skulle jag verkligen kunna vara lik honom?
tänkte han och sprang käckt bort till bröstvärnet, där hans
mör-sare stodo. Han såg alldeles tydligt hur fransmännen kommo
springande rätt emot honom över en öppen sträcka och hur
skaror av dem med i solen blixtrande bajonetter myllrade i de
närmaste löpgravarna. En liten bredaxlad en i zuavuniform
rusade i täten och skuttade Över hålen i marken. — Kartesch
eld! ropade Volodja och sprang ned från banketten. Men
artilleristerna hade redan självmant laddat, och över sitt huvud
hörde han det metallklingande ljudet av först en och så ännu
en avfyrad kartesch. — Ett, två! kommenderade Volodja
och sprang från den ena mörsaren till den andra, alldeles glömsk
av faran. På sidan hördes gevärssmattret från vår betäckning
och ivriga rop.
Med ens ljöd ett mångstämmigt förtvivlans skri från vänster:
— De omringar oss! De omringar oss! Volodja kastade en blick
åt det håll varifrån ropet kom. Ett tjugutal fransmän döko upp
bakom de våra. En vacker, svartskäggig man sprang i täten,
på ett tiotal steg från batteriet stannade han, fyrade av ett skott
rätt mot Volodja och fortsatte sedan att springa framåt. För en
sekund blev Volodja stående som förstenad och ville inte tro sina
ögon. Då han kom till besinning såg han blåa uniformer på
bröstvärnet framför sig; två fransmän förnaglade den ena kanonen på
tio stegs avstånd från honom. Av sina egna såg han inga utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
