Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35»
LEO TOLSTOJ
pols härmassa i oroligt svall, fördelade sig och flöt samman,
böljade ut över pontonbryggan, ut över Nordsidan och avlägsnade
sig långsamt i det ogenomträngliga mörkret från platsen där
den lämnade så många tappra bröder kvar — från platsen som
var dränkt i deras blod — från platsen som den i elva månader
försvarat mot en dubbelt starkare fiende och som den nu fått
order att uppge utan svärdsslag.
Ofattligt bitter var i första ögonblicket denna order for varje
ryss. Nästa känsla var fruktan för förföljelse. Soldaterna kände
sig värnlösa, så snart de lämnade ställena, där de blivit vana
att kämpa, och trängdes ängsligt i mörkret vid bryggan, som
gungade i den starka blåsten. Infanteriet pressade sig med
rasslande bajonetter fram mellan trossvagnar, regementen och
lantvärn, beridna officerare med order sökte bana sig väg, borgare
från staden bönföllo under tårar att bli framsläppta, kalfaktorer
med gepäck sökte förgäves få passera. Trots allehanda
biom-sorger, som upptogo och förströdde, var självbevarelsedriften
och önskan att så fort som möjligt komma ifrån denna fasans
ort vad som främst rörde sig i varje sinne. Det var känslan hos
den dödligt sårade soldaten, som låg bland femhundra lika svårt
sårade på Pavlovkajen och bad Gud att få dö, hos
lantvärnsmannen, som med uppbjudande av sina sista krafter trängde sig
in i den kompakta massan för att ge plats för generalen till häst,
hos generalen, som viljefast ledde övergången och stävjade
soldaternas otålighet, hos flottisten som råkat in i en
marscherande bataljon och nästan klämdes ihjäl av den böljande
massan, hos den sårade officern, som fyra soldater buro på bår, tills
de hejdade av folkstockningen måste sätta ned den vid
Nikolajev-batteriet, hos artilleristen, som i sexton år tjänstgjort vid sin
pjäs och som nu på grund av en för honom obegriplig order med
kamraternas hjälp stötte ned kanonen från vikens branta strand,
och hos flottisterna, som just borrat sina fartyg i sänk och
nu med rask fart rodde bort från dem i sluparna.
Då de kommit över bron blottade nästan varenda soldat sitt
huvud och gjorde korstecknet. Men bakom denna känsla rörde
sig en annan — en djupare, svidande känsla, som liknade ånger,
blygsel och harm.
Nästan varje soldat, som från Nordsidan såg på det övergivna
Sevastopol, suckade med outsäglig bitterhet i hjärtat och knöt
hotande handen mot fienden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
