Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektronrören och deras användning. Av doc. C. Bergholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidsenheten går från glödtråden till plattan, ty varje elektron
har samma laddning. Grenom den enkla anordningen i figur 3
kunna vi således studera,
hur elektron strömmen
genom vakuumröret beror på
trådens temperatur oeh
potentialskillnaden mellan
tråden och plattan.
Vi antaga, att tråden K
har potentialen noll.
Spänningen V på plattan A är
då lika med
potentialskillnaden mellan tråden och
plattan. Är V = 0, får man
en svag elektronström, då
tråden glöder. I detta fall
verka inga elektriska
krafter på elektronerna. En del
av de elektroner, som
frigöras från glödtråden, ha
alltså så stor rörelseenergi,
att de tack vare denna kunna
gå från K till A. Ökar F,
växer strömstyrkan /genom
ampéremetern, d. v. s. antalet
elektroner, som gå från K till
A blir större. Strömstyrkan växer närapå liniärt med
spänningsskillnaden V. Experimentellt har man funnit följande samband
I = C • V* (Langmuirs formel)
där C är en konstant för en given anordning. Konstanten C
är oberoende av glödtrådens temperatur.
Denna ekvation gäller endast så länge spänningen V är
mindre än ett visst värde Vm. För V större än Vm blir
strömstyrkan / konstant. Vi få en mättningsström Im. Detta
betyder, att potentialskillnaden Vm är tillräcklig för att »suga»
Fig. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
