Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om bandspektra. Av fil. mag. E. Hulthen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1) Kantspektra: band, i vilka
linjer hopas till ljusstarka kanter,
kannellerade såväl åt det röda
som det violetta hållet.
2) Pseudokantspektra: kanter
förekomma, men med sin svaga
intensitet prägla de icke bandet.
3) Diffusa band: sakna kanter,
intensitetsgången mer eller mindre
vågformig.
En dylik indelning har endast
värdet av översiktlighet, ty om
strukturen säger den intet.
Flertalet linjer i bandspektra
utmärka sig för en utomordentlig
skärpa, vida överträffande
linjespektras. De äro nästan oberoende
av tryck, magnetiska (Zeeman-)
och elektriska (Stark-effekt) fält.
Intensitetsgången i en serie är jämn,
med ett mer eller mindre utpräglat
maximum, som förskjutes med
temperaturen i ljuskällan. Ofta
påträffas linjer, som avvika en
obetydlighet ur den plats i serien, där
man borde vänta dem. Vi benämna
sådana fall för störningar eller
anomalier. Fig. 2 visar fotografiet
av ett typiskt och välkänt
kantspektrum, en grupp ur de s. k.
cyanbanden, men med stor
sannolikhet tillhörande iV2-molekylen.
Från de åt rött kannelLerade
kanterna utgå starka serier, vilka,
sedan de första kanterna passerats, bilda ett virrvarr av linjer,
som långsamt avklingar åt violett. Ifall vi, med kanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
